Orange

Janelle Monáe
Roskilde, 6/7 – 2019

Publicerad: 7 juli 2019 av Rikard Berg

6

Visst har Janelle Monáe alltid varit en entertainer, men aldrig så här fullfjädrat. Det är inte enbart menat som en komplimang. Hennes Roskilde-spelning är storslagen, som skräddarsydd för den gigantiska Orange-scenen, och siktar på att hålla besökarna i ett järngrepp. Jublen haglar över allt från vältränad koreografi till stora publiklekar. Samtidigt är framträdandet planerat så in i minsta detalj att det hela blir lite stelbent.

Av låtarna kommer den stora majoriteten från Dirty Computer, hennes album med ett drygt år på nacken. Det är väl naturligt, men lite synd när spelningen så uppenbart hade tjänat på att blanda in mer äldre material – av två skäl. Det första är att Faster, Locked Inside, Wondaland, Dance Apocalyptic (och så vidare) helt enkelt fortfarande hör till hennes starkaste musik, och hade kunnat göra sig bättre än hälften av det som dyker upp i dag. Det andra är att samma låtar har en konstighet som den nya skivan till viss del saknar.

  • Med det sagt blandar Janelle Monáe och ger. Konserten når en tidig höjdpunkt när hon bryter av sin soulsång med att rappa fram Django Jane. Kanske är det för att spärrar släpper när hon måste bege sig utanför sin comfort zone i sång och dans, och hon växer sig enorm tack vare sitt otroliga liveflow. Här finns också en nerv, som saknas när hon håller sig till showmanus. Både Crazy, Classic, Life och Electric Lady har svårt att bryta sig loss ur allt som är färdigsytt på förhand. Under Make Me Feel försvinner ljudet så snart hon rör vid gitarren, men allt fortgår som om ingenting har hänt, som om hon är rädd för vad som skulle ske om hon börjar prata utanför manus. Av samma anledning blir publikkontakten lite ytlig – man vet att mellansnacket är scriptat när hon tidigt börjar kalla oss för sin favoritpublik på väldigt lösa grunder.

    När man som mest känner att konserten behöver andrum (efter att PrimeTime slaktats i ett snuskigt och gräsligt gitarrsolo) kommer Pynk, som ger just det. Den fungerar ljuvligt i sitt långsamma syntjuckande, en lättsam känsla som återkommer strax därpå med I Like That (innan gitarristen inte längre kan hålla fingrarna borta från den heller). När lite luft blåser in i spelningen på det här sättet blir det tydligt att de ösigare låtarna egentligen också fungerar – men ibland blir detaljplanen som utspelar sig på scen för klaustrofobisk.

  • Showen är nämligen snygg, men Janelle Monáe förmår inte att känna in stämningen och anpassa sig. Tightrope blir en efterlängtad ankomst vid The ArchAndroid, men hon drar envist ut låten i all oändlighet, till ingens glädje. Ibland springer hon ner till publiken och skjuter ner den med ett vattengevär, vilket säkert var ett uppskattat moment när hennes turné stannade till vid belgiska Rock Werchter vid rekordvärmen förra veckan, varpå hon behöll det på schemat även för resten av sommarens konserter. En dag som denna, 13 grader och moln, hade hon dock gärna fått låta bli.

    När hon skissat fram konserterna till den här turnén har hon velat att de skulle bli till lyckliga minnen för oss, berättar hon i en stund av hybris. Det ska bli ett minne som vi berättar om för våra barn. Fullfjädrad entertainer, visst, men hon borde nog vara glad om vi minns detta om ett år.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2708 [name] => Janelle Monáe [slug] => janelle-monae [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2709 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )