Japandroids är nuet
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Japandroids

Pustervik, Göteborg

Betyg: 10/10

De allra flesta recensioner jag tycker om att läsa förhåller sig kontextuellt till musiken de beskriver. De för till exempel in ett historiskt eller personligt perspektiv i texten och plötsligt slutar recensionen vara slentrianmässigt uppbyggd. ”Bandet spelade de här låtarna, de rörde sig så här, publikens gensvar var detta”. Jag tycker att vi i väldigt många lägen ska försöka fly undan den mallen. Även om jag inte alls alltid lyckas själv.

Men så finns det undantag när musiken helst bara ska beskrivas in i sin allra minsta beståndsdel. Som ett referat för att berätta precis hur det gick till. Både för de som inte var på plats men i synnerhet för vi som var där – en dagbok som samlar konsertens alla ögonblicksbilder. Så att man aldrig glömmer.

Vancouverduon Japandroids släppte tidigare i år sitt tredje album under 2000-talet. Celebration Rock är lika bra som Post-Nothing (som i sin tur kändes som vår generations take på Slanted and Enchanted) och betydligt bättre än andragivsdippen No Singles. Jag skrev även det här i en tidigare text om Japandroids: den här gången har de skapat åtta låtar melodiös garagerock vars treenighet – gitarr, trummor, röster – får mig att vilja lista livets alla ytterligheter. Springa. Ligga. Skrika. Viska. Hata. Älska. Slåss. Kramas. Fyllna. Drömma. Resa. Stanna inne och självdö. Gå ut och ordna upp allt. Lära mig skejta. Eller lära mig att spela gitarr. Fast inte på ”trubadur på fest”-viset utan på Brian Kings utarbetat fulländade sätt.

Japandroids musik känns därför som en hyllning till livets snabba slag, ja, till rocken generellt. Jag kan inte komma på många band som är i närheten av den primitiva men ändå så fruktansvärt medryckande rockmusik Brian King och David Prowse i dagsläget presterar på scen kväll efter kväll. För nej, det tar inte lång tid på Pustervik innan man inser att det är i liveformat man ska uppleva dem.

Något jag på förhand ställt mig skeptisk till – för hur lätt kan det vara att styra upp en garagerockspelning med bara två instrument och undvika att den blir tunn?

Tja, denna oro verkar inte finnas på kartan för någon annan än mig själv. Saker jag aldrig tidigare upplevt i samma utsträckning på Pustervik men som sker ikväll:

– Det tar två sekunder och så springdansar människor sönder varandra på de första raderna. En indierockmoshpit som överträffar de flesta hardcoremotsvarigheterna.

– Ingen verkar bry sig om hur de dansar. De bara dansar. Annars brukar alla bry sig om hur de dansar.

– Raden längst fram slår händerna i scengolvet i takt till David Prowses trumslag.

– Folk som inte känner varandra kramar varandra.

– Och folk som inte känner varandra skriker till varandra att det är så bra att de vill dö. Det händer visserligen på spelningar annars också men det görs med en skrämmande intensitet här. Som att de egentligen skriker att de vill döda den de skriker åt.

Japandroids spelar 16 låtar och alla verkar handla om att leva i nuet. Det behövs ingen kontext överhuvudtaget. Jag skriker bort min röst in i någons öra under Wet Hair. Jag får tillbaka den någon gång men låter den försvinna in i The House That Heaven Built, Young Hearts Spark Fire och Younger Us igen. Jag gör allt det där som listats ovan. Vi är rätt många som gör det.

Kanske hade spelningen vunnit ytterligare på om duon valt att avfyra sina ca tio riktiga bomber och gått av efter 45 men samtidigt – då hade jag bara suttit här och skrivit att det enda problemet var att alltsammans var för kort. Det här var det mest känslosamma jag sett år 2012, tillsammans med Future Islands på Hultsfredsfestivalen.

Vilka jävla hjältar. Fuck The Strokes, Black Rebel Motorcycle Club och alla andra som har blivit kallade rockens räddare under de senaste tio-tolv åren. Japandroids är överlägsna dem alla – på alla sätt. Kan vi inte bara enas om att rocken de facto är räddad och det behöver inte nämnas igen på ett antal år. Brian King och David Prowse spelar likt vi dansar. Som om de inte bryr sig hur det går till. De bara gör det.