Ända sedan 1951 har föreningen International Bartenders Association fört en officiell lista över vilka drinkar som är oförglömliga klassiker, kontemporära klassiker och nämnvärda cocktails som tillkommit på senare år. Just i kategorin för kontemporära klassiker har de lyckats samla ihop nästan alla av de mest utsökta, uppfriskande och själsstärkande drinkarna på världens alla barmenyer (Mojito! Cosmopolitan! Cuba Libre! …och Kir?) – men de har glömt en av vår tids viktigaste törstsläckare. Den har kanadensiskt ursprung, uppfunnen 2012, med exakt lika delar klassisk rock och adrenalinfylld punk. En cocktail till skiva som får dig att vilja dyka huvudstupa in i en moshpit, dansa till du knäcker fem revben och skrika tills dina lungor blöder.
Denna drink döptes till Celebration Rock. Men det var ingen slump att Japandroids lyckades komma på ett sånt klockrent recept. Det skedde av många års hårt flit och experimenterande. I början blev punken för stark, när de blandade ner lite för mycket skränig posthardcore à la Mclusky och The Jesus Lizard för att hitta någon balans. Under Post-Nothing var jämvikten till andelen rock inte långt borta, men det var fortfarande något som saknades. Ungdomlig energi som stirrat en kommande livskris rakt i ögonen, hjärtan satt i brand bara för att se dem brinna för nöjets skull och den perfekta kontrasten mellan kry och sliten var precis vad de behövde för att den klassiska rocken och den adrenalinfyllda punken skulle kunna samexistera.
Nu – fem år senare – har Japandroids börjat fiffla med ingredienserna under Near to the Wild Heart of Life. Det märks inte enormt under titelspåret och No Known Drink or Drug, för båda har nog mycket av sin patenterade vildhet kvar för att det fortfarande ska kännas som samma upplevelse. När Brian King rimmar om kvinnor (”Boots, skirt, blouse, shawl over her shoulders / Skin soft, lips colored crimson clover”) och att svepa öl på en pub (”Give ‘em hell for us / And last drink of the night, last night in town / Baby, this one is on the house”) känns det stundvis som att väldigt lite har hänt sedan Celebration Rock. De hårt slående gitarrerna som lämnar permanenta blåmärken och energin som får kroppen att darra värre än ett sexpack Red Bull finns där, men den intensiva känslan blir inte särskilt långvarig.
Det främsta problemet med resten av Near to the Wild Heart of Life är att den är baserad på experimentering och mognad i symbios. Att bygga en sjuminuterslåt på effektpedalsloopar som Arc of Bar låter helt fantastiskt i teorin och hade med stor sannolikhet varit exakt det – om den skrevs för fem år sedan. Eftersom Japandroids har valt att sänka andelen punk och öka den klassiska rocken känns det mer som att albumet var ämnat för att spelas på Ullevi, som någon sorts lightversion av Bruce Springsteen. I stället känns bandets vilja att testa helt främmande saker dessvärre som ett evighetsarbete. De kämpar och kämpar genom kopiösa mängder verser för att komma fram till något förlösande, men som aldrig når hela vägen fram. Något som även märks på True Love and a Free Life of Free Will och I’m Sorry (For Not Finding You Sooner), där mognaden tar form i så pass sega allsångsrefränger att de skulle kunna lägga ett helt publikhav till sömns. Om det bara hade varit en skiva med lite experimentering fast med samma koncept som innan – kör på, för all del. Om det i stället bara hade varit femårsuppehållet som saktat ner dem en aning, men utan någon förändring i sitt succérecept skulle det också vara välkomnat med öppna armar. Det är just kombinationen som gör att Near to the Wild Heart of Life känns urvattnad.
Däremot måste det erkännas att det finns en enorm charm att avnjuta på de låtar där Japandroids maxar arenarocken till 110%. När det osar så mycket Springsteen att tankarna börjar snurra – är Kanada egentligen bara en del av New Jersey? Ta till exempel North East South West. Den har så många ”woah-oo-woah”-körer att Guinness rekordbok borde undersöka om det är ett nytt världsbästa. Men när den har en så smittsam och superlimshäftande refräng känns det inte ens värt att försöka protestera mot det clichéaktiga namedroppandet av städer eller den lökiga akustiska gitarren i introt. Det är bara att knäcka fingrarna, luta sig tillbaka och njuta av åkturen medan den varar.
Tyvärr kommer Near to the Wild Heart of Life förmodligen inte bli en kontemporär klassiker som sin föregångare. Trots sina höjdpunkter och selektiva fullträffar känns det inte som att Japandroids är särskilt nära livets vilda hjärta, trots dess lovande titel. Viljan att slänga sig i en moshpit har bytts ut mot parkettplatser närmare taket än golvet. Lusten att skrika tills en hostar blod har ersatts av en karta Zyx på nattduksbordet. Givetvis är det aldrig något fel med att växla ner! De flesta kan uppskatta ett lugnt och sansat liv med ett par adrenalinkickar då och då – men Japandroids är fel band att representera det.