Japanese Breakfast var tänkt att vara en one hit wonder, ett snabbt förbiflimrande av Little Big Leagues Michelle Zauner som soloartist. Så blev det inte. Ett års tystnad, sedan ny platta. Soft Sounds from Another Planet är uppföljare till ett av förra årets bästa album, Psychopomp, bäst sammanfattad som en konceptuell popplatta om en död mamma. Den är tung. Välformulerad. Svår att följa upp? Givetvis.
Zauner har valt att tillsammans med sin producent Craig Hendrix slå på stora trumman. Mer ljud, mer produktion, mindre avskalat och framför allt mindre konceptuellt. Allt det som Psychopomp vann på att ha ett tydligt tema, förloras när debutens självterapeutiska mission ska efterföljas av, ja – något annat. Något annat vadå?
Framför allt: en välformulerad inblick i hur det är att vara tjugo-nånting på 2010-talet. Zauner får med det mesta; kändisar som dör, trötta förhållanden, oralsex i Road Head, kärlek (den riktiga), allt detta medan ”The cruel men continue to win” i Till Death. Det är träffsäkert och personligt, vackert i sin enkelhet; ibland underfundigt (”I can’t get you off my mind / I can’t get you off in general”), ibland klassiskt deprimerande (”I want you / and you want something more beautiful”).
Vad som träffar aningen mindre rätt är produktionen, den som slår på stora trumman och inkluderar både blås, stråk, kyrkklockor och en Lorentz/OC-doftande sampling. Det spretar, låter ibland för mycket, så pass att det känns riktigt befriande när avslutande This House drar igång och det i stället för dist och saxofon bjuds på ensam akustisk gitarr och en stilla vandrande pianoslinga. Att påstå att det utvecklade soundet fallerar är dock att överdriva, för visst låter det stundtals riktigt bra, mest så i öppningsspåret Diving Woman: plattans längsta, bästa och mest medryckande låt.
I och med Soft Sounds from Another Planet blir vi snuvade på Psychopomps förmodade exklusivitet – där Zauner hade kunnat sätta en mycket välplacerad och effektfull punkt, väljer hon i stället att kommatera och gå vidare. Det är svårt att avgöra om hon har fattat rätt beslut, för medan det står klart att Soft Sounds… inte överträffar sin föregångare, är det också uppenbart att det är ett album som med avseende på originalitet, känsla och aktualitet står sig mycket väl i sin genre. Det är inte fy skam, det.