Jay Z
Globen, 25/10-2013

Det går förmodligen inte en dag utan att media rapporterar om Jay Z. Är det inte statistik över hans affärsimperium eller i samma andetag som frun tillika R&B-drottningen Beyoncé så rör det sig troligen om någon suspekt Kuba-resa. Jag glömde nästan den goda relationen till Obama. Men musiken pratas det ganska lite om, trots att han relativt nyligen släppte Magna Carta Holy Grail, och visst, det är inte direkt någon platta att hurra över. Han rappar mer om kändiseliten än det som tog honom till genrens finrum. Ett relativt konstigt vägval när man nästan ser tårarna i slutskedet. Han hyllar publiken, varenda en av oss, även om man inte skyltar med klassiska Hova-tischor eller Brooklyn-halsdukar. Men ändå, jag förundras var den giftiga förortsrapparen tagit vägen. Att han välter arenor har inget med saken att göra, det har han väl gjort i ett decenium vid det här laget, så att förvänta sig något annat vore en besvikelse.

Konsten att släppa autentiska plattor har gått förlorad med åren, men live är Jay Z fortfarande en jävla rockstjärna. Han vet sin plats, publiken vet sin. Hand i hand gör de det här smått magiskt. Holy Grail blir tyvärr det enda beviset från hans senaste giv när briljanta spåret Nickles and Dimes av oförklarliga skäl inte ryms i kvällens setlist. Och det är väl där och då som kvällen blir en berg- och dalbana fylld av explosionsartade toppar, läs 99 problems, och djupa dalar, läs Picasso Baby. Extra tydligt när de avlöser varandra.

Men han skipar lite rättvisa dansandes till Justices 2008-dänga D.A.N.C.E och vid det avslutande publikfrieriet inkluderat twerk-uppmaning och skivsignering. Dock inget Miley Cyrus. Som bäst är acapella-versionerna eller hans freestylande sekvenser. Det är dock svårt att inte slukas i det grooviga mantra som klär kvällen: publikhavet liknar stundtals ett slagfält. Tänk Lützen. Niggas in Paris blir precis det upplopp man kan förvänta sig, i synnerhet när Jigga själv styr upp moshpits.

När jag vandrar Globen – Gullmarsplan är det som de senaste timmarna varit en resa från Brooklyn till Manhattan. Vi har smakat på sötman, sett fattigdomen, drömt oss bort till skyskraporna och med orden ”Don’t let nobody block your dreams” kan även Gullmars glorifieras. Den där låten om New York gör mig alltid lika knäsvag.