Live

Jazzhuset bjöd in till årets lokala shoegazefest

Publicerad: 7 december 2012 av David Winsnes

First Love, Last Rites

Betyg: 6/10

Det finns något djupt sympatiskt med liveband som inte alls behöver tjoa och tjimma, ropa ”MÅR NI BRA?”, hetsa till moshpits eller rulla omkring i uppblåsbara bubblor för att vara intressanta. Men precis som att dessa saker ofta fungerar som kompensation för otillräckligt låtmaterial behövs bristen på fånig inställsamhet fyllas med något annat. Publikens respons blir en viktig komponent då konserten baseras på stämning snarare än ”wow, en stagedive!”.

När First Love, Last Rites, som lämnat sitt Umeå för en miniturné, börjar spela på Jazzhuset har kanske trettio personer samlats vid scenen. Det är synd, för med en större uppslutning hade våra långväga gäster förmodligen varit mer närvarande än i kväll. Fokus ligger förstås på skivan Wasted Hearts som släppts dagen innan. De nya låtarna är alla dugliga live, skramlar på samma sätt som den självtitlade debuten. Men vilket band vill beskrivas som ”dugligt?” Låten Another You är nog First Love, Last Rites mest rockstjärniga prestation hittills och därför kommer den reserverade stämningen alldeles för nära inpå. Walk You Home är en jättebra singel och gamla Absence en av vår tids mest vidrigt underskattade indiedängor. Men jag står mest och tänker på vad som hade kunnat vara annorlunda, att jag känner dåligt samvete gentemot bandet, irriterar mig på dem vars blickar fastnat i Twitter. Vill ropa ”jag bryr mig, ansträng er för mig!”. Men det skulle förmodligen inte heller vara någon stämningshöjare.

Text: Nike Rydberg Krohné

Westkust

Betyg: 8/10

När Westkust går på nån gång efter tolv är det nästan fullt i det lilla rummet vid scenen. Jag kan inte minnas senast jag såg så mycket folk på en konsert på den anrika Göteborgsklubben – men så brukar jag också mest hänga där när utländska band är på besök, vilka sällan drar några större folkmassor. För så är det ju, Jazzhuset är den poppigaste klubben Göteborg har och de flesta band inom det hörnet av Göteborgs musikscen som inte spelat där är förmodligen inte värda att känna till. Och när ett band från staden spelar, då kommer det oftast folk.

Som i Westkusts fall. Shoegazekvintetten har rönt en del uppmärksamhet med sin debut-ep Junk och bland annat varit och spelat i Holland den senaste tiden. Det är en ep som lovar mer, utan att vara fläckfri. Live är de däremot ett helt annat band och därför blir den här konserten själva antitesen till vad vi precis har upplevt med First Love, Last Rites.

Den främre hälften av dansgolvet förvandlas till en kärleksfull men våldsam moshpit, en av gitarristerna hånglar upp en kille i publiken emellan sina riff, de kastar både sig själva och gitarrer ut i vimlet under sista låten och avslutar med en acapella-cover av Robbie Williams Feel tillsammans med sin trogna fan- och vänkrets. Alltid med ett stort leende. Det är så smittsamt att det knappt går att tänka på musiken, vilken i ärlighetens namn haltar stundtals med låg sång och några mindre missar. Det är inte lika tajt som man hade kunnat önska, men i Göteborg verkar det sällan göra så mycket. Om det gnisslar, om det blir lite fel, så är det på Jazzhuset ofta till en fördel.

Live är Westkust lika mycket ett tjugomannaband som fem personer. Jag tror aldrig jag sett ett band vara så fullkomligt ett med sina vänner längst fram. När de till sist spelar Touch backar hälften av åskådarna fem meter och bara tittar på kaoset där framme.

Text: David Winsnes

Foton: Hilda Randulv