Jedi Mind Tricks

Det är lätt att lägga ett nostalgins skimmer över den berömda ”gamla goda tiden”. Så har gjorts i alla tider och nu är inget undantag. När de som var med då pratar om hiphopens början framstår den som en Edens Lustgård i ungdomsgårdsform. Alla där på samma villkor, ingen diskriminering. Alla rappade, brejkade, scratchade och målade i frid och harmoni och ingen hade någonsin en tanke på att få kontrakt eller tjäna pengar på sitt rappande eller sitt dj:ande, sin dans och sitt måleri. De talar om det som en tid då alla var ”äkta”, men faktum är att många nog tog första bästa chansen att flytta ifrån sitt gamla hood och för den delen tjäna pengar på och kapitalisera på sina talanger. Alla måste vi äta. Vissa måste tydligen göra det på guldfat med silverbestick i en lyxvilla full med TV-apparater och affischer på Tony Montana. Resan från ingenting till allting kan lätt stiga en åt huvudet. Fråga bara Fifty Cent.

Visa delar av hiphopens är ren kapitalistisk propaganda. Mantran som make money eller get rich or die trying predikar inte direkt återhållsamhet. Speciellt spartanskt är det inte. För all del är inte hiphop som genre ensam om att förespråka materialism. Men polariseringen mellan ryggsäckshiphopen och blingblinghiphopen är intressant. Anarki å ena sidan, hegemoni å den andra. Kanske är det i någon slags gråzon den bästa hiphopen görs.  Och kanske är det synd att de fyra elementen inte är en gemensam samlingspunkt numera. Det var något annat att samlas kring än den veritabla modevisning så många hiphopkonserter är idag. På sina håll verkar numera det vara väldigt viktigt med fräscha sneaks och tshirts med coola tryck. Och att se så blasé ut som möjligt i så stora byxor som möjligt.

Trägår’n har, vad det verkar, en rädsla för vår tids terrorism. Stora metallbågar som om det var en flygplats möter en, sedan visitering. Vissa fick lägga undan sina vattenflaskor vid ingången. De var rädda för att man skulle ta med sig egen alkohol in. En befogad rädsla kanske, jag vet inte. Deras priser är inte nådiga, men klientelet där är välbärgade hiphopfans som har råd med märkestryck så de slänger gladeligen upp femtiosex spänn för en öl och hundrasju för en Redbull Vodka.

Det är de arga Jedi Mind Tricks som spelar, med de minst lika arga Outer Space som förband och det är en kavalkad av arga beats och ord. Lite gubbig kan jag lätt bli när jag ställs inför så arg musik så utan självdistans. Måste det vara så högt- man kan ju inte prata? Måste de rappa så argt- kan de inte sjunga en kärlekssång? Förståeligt att alla rader inte kan vara knivtajta när det handlar om så mycket ord och texter, men Outer Space har en tendens att tappa sig mitt i alla arga rader om blod, död och våld. De framstår som en hiphopens motsvarighet till garage- eller pubband. Duktiga på det de gör, men det saknas något för att ta det där extra steget för att bli egna. Tur de fick hänga med de stora grabbarna till Europa.

Jedi Mind, Jedi Mind, lyder mantrat som de kommer in på scenen till. Tidigare har det också skrikits mantran som Outer Space! Outer Space! och det lite mer insinuanta Make money money, make money money money. Extasen är nära om inte redan där när Vinnie Paz tar frontpositionen. Han leder flocken, det är det ingen tvekan om. Men den det sprakar mest om är JusAllah, lite i bakgrunden i sin Megatrontröja. När han inte rappar suger han på en öl och fyller då och då i de andras ord. När han rappar är han en maskin som spottar fram orden som om det var på liv och död. Allra tydligast märks det på en freestyle-session de har mitt i setet. Det heter ju freestyle, men det verkade skrivet. Skitsamma. Vinnie Paz kör mest hårda punchlines staplade på varandra i ett enda monotont läge. Han vevar väldigt mycket med händerna. JusAllah står stilla, vajar bara svagt fram och tillbaka. Han har en lång kedja av ord som han spottar ur sig kobralikt och ökar tempot succesivt. När han skall till att avsluta sin vers dränks den nästan i publikljud från imponerade fans.

JusAllah är vassast den här kvällen, men Vinnie Paz är argast. Oprovocerat arg. Det oprovocerade är ju alltid kul, om än inte alltid fyndigt. Never nothing soft, everything a violent song/Kanye West: gay rapper- that’s where the line is drawn är nog den enskilda rad på hela kvällen som får mest respons. Den är också som är mest hämtad ur det blå. Kanye West, en konstig måltavla om man vill basha på vad de homofoba kallar ”gay-rap” (dålig rap, med techno/discobeats). Det luktar lite avundsjuka och felriktad ilska. Nej, Vinnie Paz är inte glad när han rappar den, om ni undrar.

Känslan av att det enda syftet är att provocera kommer smygande. Det är i och för sig ingenting de sticker under stol med, med Jedi Mind Tricks och Army Of The Pharaohs, Vinnie Paz andra grupp, har hållit på länge nog för att växa upp. Man kan inte göra våldsironi trovärdigt eller spännande hur länge som helst.

Musiken är ju i sig inte sprittande och hoppande, så man får som rappare utan liveband ha taktiker för att hotta upp det lite. Det beror lite på hur man vill ha publiken, men att få igång energi och känslor är ju ett krav om man vill få spelningen intensiv. Jedi Mind Tricks vill helt klart förmedla känslan ilska. Ett sätt att göra det på provar Vinnie Paz. Han vill plötsligt att vi ska skrika fuck that bitch till honom, ”imagine I’m your boss or teacher who says you gotta work tomorrow”. Det fick igång folk på sina håll, men jag kände mig inte helt träffad. Man ska nog vara lite äldre än jag, lite argare än jag, ha rökt mer hasch än jag och framför allt verkligen ha tänkt att en viss lärare eller chef är en jävla hora mer än jag. Och om det nu skulle vara min chef som sade det hade jag nog inte skrikit fuck you bitch som en annan 2 i Styrka, utan istället ifrågasätta varför.

Var tredje låt ungefär känner majoriteten igen, och rappar då med i scratchrefrängerna. Blood In, Blood Out’s beat kan ju alla nynna med i, så där blir det också publikmedverkan. Någon gång har de tre låtar på rad alla känner igen, för att sedan börja med någon nyare som publikens merpart inte lyssnat in sig på. Jedi Mind Tricks har attityden från blingblingrappen, seriositeten från ryggsäcksrappen, men de dränker eventuella politiska ställningstaganden i blodet från sina våldsrader. Det hedrar dem lite att de håller kvar vid sin våldsironi, fast nog kunde de försöka sig på annat också.

De vill mycket och levererar mycket. Kvantitet. Sedan, kan jag tycka, låter allt lite lika efter ett tag. Ilska är en bra drivkraft, men den når inte riktigt hela vägen. Jedi Mind Tricks på Trägår’n var en bra ilskehanteringssession, och gav mycket energi. Men något mer skall till om de skall kunna utvecklas, blir min dom.