Jeff Mills och Malmö SymfoniOrkester
Malmö, 17/2 – 2016

I lobbyn till Malmö Live spelas minimal, men hårt pulserande techno. Åldern på besökarna är varierad, där det är delat mellan äldre sällskap som ser mer intresserade ut av den klassiska komponenten i kvällens arrangemang än den elektroniska, och yngre elektroniska fantaster där åsikten förmodligen är den omvända. Det är egentligen svårt att avgöra vilka som tillhör vilken grupp: technopionjären Jeff Mills var med och formade genren under tidigt 80-tal och med sina nära 30 album samt otaliga mindre släpp varit en tongivande karaktär sedan dess. Således är det inte orimligt att en stor del av besökarna varit fans av mannen längre än jag varit född, och då försvinner syftet att ens försöka göra någon uppdelning. Vi är alla här.

Det är stort att technopionjären Jeff Mills har valt Malmö som plats för sin kollaboration Light From the Outside World, där han blandar hårda elektroniska technobeats med stråkar, blås, trummor och allt annat vad Malmö Symfoniorkester har att erbjuda. Tidigare har han visat upp kompositionerna i London tillsammans med BBCs Symfoniorkester. Med sig har han dirigenten Christophe Mangou, som agerat vapendragare för flera Mills tidigare symfoniprojekt. Öppningsspåret domineras av den stora orkestern, där Mills med mixerbord och synthar håller sig avvaktande utanför ljudbilden. Under följande Imagine gör han sig successivt påmind från sin position till höger om orkestern: först med försiktiga hi-hats, innan han nästan lite retfullt viker in en dundrade bas i en fyrtakt för att sedan lika abrupt sänka den, för att till slut låta den komma in med full styrka.

Han är inte den första musikern som väljer att ta hjälp av en orkester för att förmedla sin musik. En viktig skillnad är att Mills verkligen anpassat arrangemangen för att ta hjälp av den mångfacetterade ljudbild orkestern är kapabel att frammana, och således fokuserar han själv mest på det rytmiska. Det är inte bara stråkar med elektroniska beats, utan det finns en uppenbar tanke med hela framtoningen. Välbekanta melodier som Eclipse och Gamma Player stöps om i en bombastisk smältdegel där originalens minimala framtoning stundtals känns något främmande. I ett fåtal ögonblick gör orkestern nästan för mycket väsen av sig, inte på bekostnad av Mills, utan på melodierna i sig som blir något lidande av mängden nya inslag. Generellt kompletterar orkester och Mills varandra utmärkt, där ljudet från de elektroniska elementen hade kunnat få större plats. I vissa mer intensiva partier där majoriteten av orkestern är iblandad ter sig technobultandet alldeles för dovt och avlägset, och lyckas inte riktigt penetrera ljudväggen ordentligt. Det omvända sker aldrig under konserten.

Dunderhiten The Bells är ett typexempel på hur fusionen ser ut när den låter som bäst: de ringande klockorna i inledningen är långt mer olycksbådande än i originalet och refrängen är sällsamt spöklik. Det monotona dunkandet förstärker illusionen av att vara på väg bort, där verkligheten blir sekundär till förmån för en stigande resa. Konsertens höjdpunkt är Amazon med ett kombinerat trumsolo framfört av tre frenetiskt hamrande herrar på klaviatur, där Mills fyller ut hålrummen under ett par hårresande minuter. Det är en stor kontrast till det sköra och ensliga violinsolo vi fick höra bara minuter tidigare, men förstärker känslan av hur genomarbetat showen är. Efter Mills, dirigent och orkester tagit emot ändlösa applåder återvänder de alla till sina platser och spelar mäktiga The Bells en sista gång, till publikens stora förtjusning. Oavsett huvudanledning till kvällens besök är det nöjda miner på alla som lämnar lokalen.