Fragment av en konversation spelas upp sex spår in i Blood Bitch (”What’s this album about, Jenny?” ”It’s about vampires.”) och den som dittills använt öronen vet med sig vilken reduktiv beskrivning som framförs. Visst handlar skivan om vampyrer: titlar som Female Vampire och Blood Bitch gör sitt för att styrka påståendet, men Jenny Hval är inte lika intresserad av vampyren som monster, som hon är av den som stämning eller koncept. ”It’s about vampires” betyder alltså implicit att det handlar om mycket mer än vampyrer.
Det är svårt att prata om vampyrer utan att prata om blod, och Blood Bitch fullkomligen dryper av det. Låttiteln Period Piece refererar till exempel inte till viktorianska klänningar utan spårar istället blodets symbolik. Att blod står för död är lika sant som att det står för liv, men i slutändan kommer det se likadant ut. ”Don’t be afraid / it’s only blood” sjunger hon framför en ljudfond som låter som SOS i morsekod. Ett gynekologbesök har då redan beskrivits på typiskt ironiskt Hval-manér: ”Speculum pulls me open / Spacing the space / Accidental sci-fi”.
På In the Red leder ett tungt, rytmiskt hyperventilerande in i relativt friktionsfria Conceptual Romance – ett tilltag som påminner om taktiker som noise-artister, eller för all del också BDSM-utövare, använder sig av. Stryp syret tills det svartnar och synen, känseln, hörseln kommer att spänna sig i kompenserad desperation. För all mörk gotik och intellektuellt bråddjup finns här också humor och bräckliga känsloutsvävningar. Gråten i Hvals röst lyser som reflexstavar vid vägkanten när hon på The Plague blottar delar av sin själ: ”I’ve never really loved / I’ve never truly really loved”. Rösten kämpar för att inte spricka när allt helt plötsligt omkontextualiseras. ”I’ve never really loved a dog / I’ve never really loved a dog”. Ingen kan påstå att hon saknar humor. Sekunder senare uppträder hon berusat och förklarar att hon sköljt ner sitt preventivmedel med rosé. ”I was dreaming / that you were sleeping”, börjar hon innan hon fortsätter, ”you were living a life and I was living as a…”. Hon avbryts av något. ”Oh my God! Shit! Thank God!”. Att menstruationen kommer som ett hallelujah moment på en låt som heter The Plague är kanske den största ironin av dem alla.
Scener som dessa penetrerar stora delar av skivan och det är svårt att inte dra de filmiska parallellerna: skivans omslag bär starka släktband till Ingmar Bergmans Persona (vars två karaktärer omnämndes på konvolutet på Hvals förra skiva), med den tillagda skräckeffekten att huden långsamt tycks skalas av. Också vad gäller ljud, textur, påminner skivan om en skräckfilm. Ångestfyllda gallskrik, nedbrutna instrument, kalla pianoslingor och myndiga, ålderdomliga mansröster gör sitt för att bygga gotisk stämning runt den ganska poppiga grundstommen. Ifall Hval på Apocalypse, girl lät orden göra hela jobbet (alliterationer, intoneringar och ASMR-liknande partier tog ibland överhanden) så är Blood Bitch istället en perfekt avvägd cocktail med tematiskt relevant historieberättande, filosofiska utsvävningar och emotionella urladdningar. Nosferatu och Dracula må vara odödliga såväl som odöda klassiker, men i höst är det Jenny Hvals Blood Bitch som suger bäst.