Även om hennes titel i Warpaint är just basist kan vi tycka oss ha fått se ett brett spektrum av Jennifer ”Jenny” Lee Lindberg i det kaliforniska bandet, men på sitt debutalbum som soloartist visar Lee att det finns mycket kvar att upptäcka. I Right On! kommer vi ännu närmre den mångfacetterade musikern, både på ett musikaliskt och på ett personligt plan.
I början av lyssningen låter albumet nästan som Warpaint rakt av. Det är samma slags stuk på låtarna och med den klassiska Warpaint-sången undrar man lite vad det egentliga syftet med skivan är. Men. Efter några låtar blir du påmind om att detta faktiskt är Jennylee vars bas vackert omhuldar den svävande sången. Du inser också att det här nästan är sårbarare än möjligt och definitivt mer direkt personligt än något Warpaint skrivit. Då blir Jennylee återigen huvudpersonen och Warpaint glöms bort för resten av lyssningen.
Right On! hamnar förmodligen i kategorin ”mysiga album”, men är samtidigt lätt kaotiskt och för tankarna till någon slags häxsabbat på sina ställen. White Devil är en sådan låt och är inte direkt behaglig att lyssna på. Detta gäller även för Riot och även om dessa båda sånger är byggda på samma grund som övriga låtar är de fulare och rörigare. De hade passat mer som soundtrack till någon obskyr konstutställning på Röda Sten än på det här albumet. Skivan förlorar, med Riot och White Devil, den glans som omger en mycket välarbetad och helgjuten platta, fast samtidigt förhindrar inte några enstaka låtar resten av skivan från att bli essentiell del av den här vintern. Right On! är som helhet lika helande och skonsam mot själen som den är deppig.
Texterna berör ämnen som svidande hjärtan, hur ”society is anxiety” och ångest i allmänhet. En passande kombo i det mörka decembervädret och Long Lonely Winter beskriver nog livet rätt bra nu. Även musiken är vacker och i Blind visar Jennylee vad hon går för med en vacker basgång som perfekt vävs in i den släpiga sången och den försiktiga gitarren. Basen är en stor del av Lees liv och märks på skivan där den tar mycket plats, men detta på ett bra sätt och i samklang med resten av instrumenten. Till exempel i Never, där instrumenten bildar en symfoni som tillsammans med den repetitiva texten onekligen får fram budskapet om att inte kompromissa med sig själv för andras skull.
För även om likheter med Warpaint kan hittas är Right On! ett riktigt stämningsfullt album som gör Jennylee till en värdig artist på eget håll och albumet träffar verkligen right on. Det hade inte kunnat släppas vid en mer passande tid utan det känns faktiskt som att albumet behövs i den svenska vintern just nu.