Jens Lekman
Köpenhamn, 6/4 – 2017

När Jens Lekman äntrar scenen på torsdagskvällen är det i vad som kommit att bli hans uniform – keps, beige kavaj och vit t-shirt. Inget extravagant, inga konstigheter, och Jens sjunger Postcard #17 inför en andaktsfull publik som direkt sveps in i hans intima universum. Som Jens basist lite senare in i konserten påpekar, så har de främst spelat på rockklubbar innan de kommit till DR Koncerthuset där det till och med luktar ny lokal. Akustiken här inne är perfekt för Lekmans framträdande, och när hans röst fyller hela lokalen försätts publiken i en mildare trans.

För att inte låta några nyanser försvinna i mellansnacket tar Jens det på engelska. Han berättar om natten i Malmö som inspirerat Hotwire the Ferris Wheel, om parfymen han sökt efter så länge och till slut återskapat, och om hur han vill åldras tillsammans med de bekanta ansiktena som han urskiljer i publiken vid sina framträdanden. Jens är ingen underhållare på det viset att mellansnacket fyller så stor funktion, men han är en desto större konstnär och musiker. Övergången från I Know What Love Isn’t till How We Met, the Long Version sker medan hela bandet studsar upp och ned, och deras energi sprider sig ned till publiken som vaknar till liv. På What’s That Perfume That You Wear? stiger tempot ytterligare till ljudet av koskällor och oljefat, och akustiken tillåter en allsång som binder ihop alla människor som befinner i rummet.

Det märks att Jens tar vara på den moderna ljudtekniken i salen, för när han bjuder in publiken att sjunga refränger eller ensamma viska ”Oh you’re so silent Jens” behandlar han oss som ytterligare ett instrument. Känslan av att vara sedd i ett mörkt rum är inget som kommer ofta, men den här kvällen är det precis så det är. När Jens går ut på scenen för encore nummer två är det bara han och gitarren, samt publiken som han har till sitt förfogande att dirigera. Vad som tidigare varit ett inbjudande framträdande är nu ett samarbete mellan sångare och publik på det mesta intima vis. Pocketful of Money är hans avslutande nummer för kvällen som han inleder med att låta publiken knäppa fingrarna i takt. Här behövs inga mikrofoner, utan ljudet av fingrar som knäpper blandas harmoniskt med Jens röst och gitarr. Med försiktiga röster lägger publiken stämman under ”I’ll come runnin’ with a heart on fire”, fortsatt knäppandes med fingrarna i takt, och alla känslor förstärks när publiken ombeds sjunga högre och i stället börja klappa. Jens Lekmans dirigerande av publiken är mästerligt, han styr den som om det vore en kult redo att följa hans varje direktiv.

Successivt har greppet om publikens uppmärksamhet blivit hårdare under kvällen, och lokalens akustik har gjort sitt för att möjliggöra övergången från att uppträda för till att uppträda med publiken. Den fantastiska stämningen som befinner sig i rummet när konserten lider mot sitt slut är dock Jens Lekmans egen förtjänst som skicklig musiker. Ärligheten, samspelet och närheten är vad som gjort den här kvällen minnesvärd.