Jens Lekman
Popaganda, 31/8 – 2018

Som första akt ut på årets upplaga av Popaganda har Jens Lekman det inte helt lätt publikmässigt. ”Tack så mycket för att ni är här, ni måste ha slutat jobbet tidigare för att komma och se mig”, säger han från scenen. Både regnet och tiden på dagen är bidragande orsaker till att det inte direkt är något jättetryck framför scenen, men med tanke på utgångsläget är det ändå en hyfsad skara människor som tagit sig till Eriksdalsbadet denna grådaskiga fredagseftermiddag. Lekman framför sina låtar ensam på scen, helt utan något kompband och med en spartansk scenuppsättning bestående av endast en mikrofon och ett ljudinterface. Tack vare sina sparsmakade originalarrangemang fungerar låtar som Wedding in Finistère och Forever Young, Forever Beautiful fint att framföras solo. Likaså är Shirin en av spelningens höjdpunkter, där Lekman både visar prov på sitt fängslande historieberättande och på sin kraftfulla, men samtidigt sammetslena sångröst.

Inledningsvis verkar det som att Popagandapubliken kommer bjudas på en helakustisk första konsert för dagen, men på To Know Your Mission plockar Lekman fram ett backing track med trummor, en försmak på vad som komma skall under resten av spelningen. På The Opposite of Hallelujah drar han nämligen på ett komplett backing track med trummor, piano, klockspel och stråkar. Det känns en aning lättvindigt, men det går ändå inte att låta bli att dra på smilbanden. Autentisk instrumentation eller inte, Lekman bär upp sin akt med stolthet och lyckas till och med få den frusna och blöta publiken att röra på sig lite.

Essen i rockärmen är dock inte slut bara för det. Under spelningens två sista nummer, What’s That Perfume That You Wear? och Sipping on the Sweet Nectar, kommer två dansare in på scenen – ungefär det sista man väntar sig under en Jens Lekman-konsert. Som ett mellanting mellan Zumbainstruktörer och Bananer i pyjamas svänger de kring Lekman och hans osynliga orkester. Bisarrt? Kanske inte egentligen, men i sammanhanget, ja. Fungerar det? Någorlunda, men samtidigt är lättnaden stor att Lekman har självinsikt nog att inte göra hela spelningen till Zumbadisco – två låtar räcker gott och väl. Sista tonen hinner knappt klinga ut innan den uppvärmda publiken rusar vidare, antingen mot barerna eller för att hinna sno åt sig bra platser på Pale Honeys spelning. Jens Lekman bjuder inte på någon världsomvälvande konsert, men publiken får sig åtminstone en välbehövlig kickstart för resten av festivalen – det är ju alltid något.