Jens Lekman
Popaganda, 31/8-2013

När publiken lämnade Linnétältet efter Jonathan Richmans spelning på Way Out West förra året var det förmodligen med en nyfunnen, lite ljusare syn på livet. Med witty låttexter, ett hängivet historieberättande och förmodligen biologiskt nedärvd scenkarisma kan Richman lysa upp den mörkaste av dagar. Att Jens Lekman låtit honom stå modell för hela sitt musikaliska uttryck har varit ett givet faktum ända sedan debutalbumets första spår Tram #7 to Heaven och dess spårvagnslinje-rimmande. Även på Popaganda, nio år senare, är det tydligt att han delar Richmans drivkraft att vara en riktig spelman som vårdar sin publik, får den att skratta och torkar dess tårar. Han berättar historier om stalkandet av Kirsten Dunst i Göteborg, om sin vän i Australien och skenäktenskapet de planerade att ingå för medborgarskapets skull – något som aldrig hände eftersom han inte skulle kunna hemlighålla en så bra historia. Låtvalet The World Moves On motiveras med hur göra slut-talen tydligen brukar stiga mot slutet av augusti. ”You don’t get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully.” Som åskådare blir man så ömt ingosad att all livets svärta känns långt borta. Du kanske inte tror på världen i stort, men du tror åtminstone på Jens Lekman.

Några timmar tidigare under dagen har en annan generation göteborgare spelat på festivalen: Makthaverskan förvaltar det tröstlösa arvet efter Broder Daniel, där låtrader som ”fuck you” riktas mot sviniga ex, och vars sångerska Maja Milner ger publiken fingret medan hon sjunger om det. Jens Lekman representerar snarare den goa Ingvar Oldsberg-typen av göteborgare. När han i An Argument With Myself sjunger ”fuck you” är det riktat mot honom själv och hur gulligt dumtokig han är – att föreställa sig honom ge sin publik fingret blir helt absurt. Det städade uppträdandet förstärks av att bandet spelar så klanderfritt och smooth att det ibland inger känslan av att befinna sig på en musikhögskolekonsert, på gott och ont.

Den här extroverta scenpersonligheten känns långt ifrån självklar om man blickar tillbaka mot Jens Lekmans förflutna. Sällan har han i sina yngre dagar känts särskilt smidig, oproblematisk eller nedslipat behaglig ­– bara albumtiteln Oh You’re So Silent Jens talar ju sitt tydliga språk. På Popaganda berättar han om sin vana att lyssna igenom sina äldre låtar och se om han fortfarande rymmer känslorna de bygger på. Han berättar om den melankoliska ungdomsskildringen Julie, att den klarade testet och därefter framför han den på svenska. Därför lyckas Jens Lekman åstadkomma något annat, mer långvarigt och personligt, än sin förebild Jonathan Richman – och för den delen även Ingvar Oldsberg.

Foto: Magnus Olsson