Jens Lekman – vad åldrande inte är

Skolåren har onekligen cirkulerat i Jens huvud den senaste tiden. To Know Your Mission, förstaspåret på Life Will See You Now, utspelar sig just där och då. Året är 1997 när en missionerande mormon vandrar genom Vasaallén, förbi de svarthåriga gymnasieintellektuella på det numera nedstängda Café Java. Snart dyker Jens själv upp som en karaktär: “He bumps into a teenage boy leaning against the fence / who takes his headphones off, and introduces himself as ‘Jens’.”

– Runt den tiden var det mycket mormonska missionärer som gick runt i det området. De träffade på massa olika människor och fanns alltid där, så jag tänkte att de vore perfekta berättare för någon sorts historia. Sen slog det mig att jag hade den där diskussionen med en mormon som kom fram till mig och började prata. Vi stod och snackade ett tag om drömmar och livet och sådär. Sen blev det en historia om att veta vad som är ens syfte, varför man finns på jorden över huvud taget och vad man ska göra med sitt liv. Jag tyckte att det var så fascinerande med den här missionären som bara var två år äldre än jag och visste vad han skulle göra – “jag ska ut och sprida gospeln”, liksom. Medan jag själv kanske ville syssla med konst, var lite intresserad av musik, men det kanske bara var trams, man kanske borde ha ett riktigt jobb, fast vad är det jag vill syssla med, vad gör jag här över huvud taget?

Du sjunger om att du sjunger You Are the Light på ett bröllop. Sista låten är en tillbakablick på Lisa, som återkommit flera gånger i din musik. Har du blivit nostalgisk?

– Det är svårt att inte låtsas om det livet, på något sätt. Lisa är ju min Major Tom, som David Bowie hade – hon är den person som jag går tillbaka till ibland och skriver en låt om för att se var jag själv är i livet. Ibland tror jag att det är viktigt med små tillbakablickar, men jag kan ha ganska svårt för nostalgi. Inom musiken har det blivit en sån grej att artister gör konserter med sin gamla klassiska skiva, i stort sett alla gamla indieband har ju gjort det. Det har blivit så mycket ompaketering, som i Så mycket bättre på tv. Musik börjar bli mer och mer som ett museum. Det hör väl ihop med den tid vi lever i – att man längtar tillbaka till någon känsla man hade förut, för att man inte gillar hur saker är. Domedagskänslan som vilar över en. Eller så är det bara att jag börjar bli en gammal gubbe. Jag vet inte.

Är det “de konservativa vindarna” som får Belle and Sebastian att spela Tigermilk 20 år senare?

– Hahaha, nej, men det finns nog en allmän känsla där folk längtar tillbaka väldigt mycket. Jag tycker att South Park illustrerade det väldigt bra i förra säsongen: alla vuxna äter “member berries”, små vindruvor som hela tiden säger “Remember Star Wars? Remember Chewbacca? Oh, I remember Chewbacca.” Så ligger de där och är nostalgiska och äter vindruvor. Det tycker jag är en slående illustration av nutiden.

Du sa att du brukar återvända till Lisa för att förstå var du själv befinner dig. Vad kom du fram till den här gången?

– Som jag sjunger om henne i den första låten jag skrev, på min första skiva, så tänkte jag alltid på henne som en orädd person som bara gjort sina val, kastat sig in i saker och inte grubblat så mycket. I Dandelion Seed funderar jag på hur jag själv varit. De sista tio åren har jag känt mig som den grubblande och skrajsna personen. Ibland har jag fastnat i mina rädslor och i min oro kring saker. Jag har varit lite av en prepper ibland, du vet såna man ser dokumentärer om på tv, men på ett bildligt sätt. Med tanken i huvudet att saker kommer gå åt skogen.

De där rädslorna återges nästan ordagrant på Dandelion Seed: “I bought water and candles, like the prepper I’ve always been / oh Lisa Lisa, I always waited for the worst.” Men att fatta beslut är bara en av dem, och Jens är bara en av huvudpersonerna. Han berättar att han på senare tid börjat skriva mer och mer fiktivt.

– Jag skulle aldrig skriva om någonting som inte är känslomässigt självbiografiskt, om man säger så. Allting på skivan har hänt, men nästan ingenting har hänt på exakt det sätt jag sjunger. Det är lite så med Evening Prayer också: jag hade många vänner som gick igenom svåra strålbehandlingar och diagnostiserades med diverse hemska sjukdomar. Ett tag oroade jag mig själv väldigt mycket över att bli sjuk och läste om en läkare som använde 3D-printer för att bestämma hur han skulle operera bort tumörer. Jag såg den här historien framför mig, tänkte att “fan vilket bra sätt att hantera en rädsla, att kunna printa ut den som ett fysiskt objekt”. Det fick mig att tänka på när jag gjorde intervjuerna kring förra skivan, när den första journalisten tog med sig skivan och la den på bordet inför intervjun. Jag såg på skivan och tänkte “där är alla de här känslorna, fångade på den här plastbiten”.

Har du tröttnat på att skriva om dig själv?

– Jag började uppleva en slags berättarglädje. Förra skivan handlade mycket om en berättelse – eller det var knappt en berättelse, det var mest en beskrivning av en känsla. Efter den skivan ville jag berätta saker. Jag satt och läste Junot Díaz som har en ganska magisk-realistisk stil, som den där klassikern Hundra år av ensamhet. De har ett sätt att skildra verkligheten ur ett slags fabulerande, där de sammanför saker som faktiskt hänt med ren magi. Ibland kändes det som att verkligheten inte var så kul som den var i mitt huvud. Mitt liv har kanske blivit tråkigare, jag vet inte. Förr brukade alla de där sakerna hända mig, som A Postcard to Nina och Waiting for Kirsten och så. Nu vet jag inte.

På Wedding in Finistère sjunger du ju om att tyna bort efter 30. Är det så det funkar?

– När jag säger “vanishing” så tänker jag på hur folk försvinner i den åldern. Folk skaffar familj och plötsligt ser man dem inte längre. Åtminstone inte på samma sätt som i 20-årsåldern när alla går ut hela tiden, träffas, fikar, dricker öl, går på fest, klubbar… Det var känslan av 30-åringar som försvinner in, snarare än kommer ut. Jag har alltid tänkt på 30-årsåldern som en slags tonårsfas. En komplicerad fas där man plötsligt måste brottas med val och grubblerier. Jag föreställer mig 40-årsåldern som en lugn och harmonisk tid, men jag har säkert helt fel.

Du skrev på Facebook att de enda förebilder man har i 30-årsåldern är karaktärerna från Seinfeld.

– Eller så här: det finns väldigt få skildringar av den här tiden i ens liv. De få skildringar som finns är patetiska, tragikomiska karaktärer från komediserier. Det tycker jag är lite synd. När man var tonåring hade man The Ramones, liksom.

Vem är du i Seinfeld?

– Uppenbarligen så är jag George, för…

För att han är skallig?

– Hahaha, nej…

Hahaha, förlåt.

– Nej, men snarare för att jag skrev en låt som heter What Would Jens Do som handlar om att göra saker tvärtom. Då var det någon som påpekade att det finns ett Seinfeld-avsnitt där George bestämmer sig för att göra saker tvärtom mot hur han brukar, för att hans val i livet inte funkar.

What Would Jens Do är tagen från mixtapen med samma namn, utgiven 2014 via Soundcloud. De senaste åren har vi sett flera liknande små projekt från Jens Lekman: i samlingen Ghostwriting tonsatte han historier som fansen mejlat in, i Postcards släppte han en nyskriven låt varje vecka under 2015. Två av dem – How We Met, the Long Version och Postcard #17 – fick komma med på det nya albumet.

– De två kändes som att de speglade två olika delar av valen och rädslorna. How We Met, the Long Version var en positiv aspekt av det här med att göra ett val – det ljuva och fina som kan komma ur det. Postcard #17 har en lite mörkare sida. När jag var klar med Postcards så såg jag vad skivan skulle handla om och de här två låtarna passade in i temat.

Introt och tematiken i What’s That Perfume That You Wear? påminde mycket om The World Moves On från ditt förra album. Finns det en liknande koppling där?

– Just det, det är någon slags tretakt på fyrtakt… Det har jag inte tänkt på, men det är roligt att du säger det: jag har tänkt på What’s That Perfume som en slags brygga från I Know What Love Isn’t-skivan. Som en sån där recap på vad som hände i förra säsongen, ett avslut på den skivan. The World Moves On är kanske den sista låten jag skrev och den som jag själv tog med mig därifrån, och båda två handlar ganska mycket om att acceptera smärtan och det jobbiga som varit. Inte säga “nu är jag klar med det här”, utan “det här får bli någonting som jag bär med mig”. Minnet i What’s That Perfume triggas av den här parfymen, som jag faktiskt har återskapat…

(plockar fram en liten parfymflaska ur kavajfickan)

– Håll den upprätt och spreja lite på handleden så funkar det nog. Så! Det första som möter en är det blommiga och friska som är jasmin, citron, ingefära och lavendel. I mitten är det en kryddighet med kardemumma och peppar. Sen ligger det en träig underton. Så den är byggd på ingredienserna som jag sjunger om. Jag ska sälja den på turnéerna, har jag tänkt.

Du gör en Lorentz?

– Det är samma tillverkare som gjort Lorentz-parfymen faktiskt! Så jag är ju inte först med det, men det kändes givet att jag skulle göra den. Jag har ju känt doften av någon som betytt väldigt mycket för mig, och dragits med i det känslomässigt. I det här fallet var det en fiktiv upplevelse. Jag föreställde mig en ganska romantisk och somrig – och på grund av det, lite sorglig – doft av någonting vackert som har varit. 

Är inte det nostalgiskt, då?

– I det här fallet leder låten till slutsatsen att någonting var på riktigt, ändå: “At least it was real, if it could hurt like that.” Ibland behöver man gå tillbaka en liten sväng för att förstå vad någonting var, och förstå sitt nuvarande jag. Det är nog en stor del av vad mitt låtskrivande handlar om. Att föra en slags dagbok, se tillbaka på vem man var och bli en bättre person.