Linné
Jens Lekman
Way Out West, 11/8 – 2017
Publicerad: 12 augusti 2017 av
Nike Rydberg
“Ibland kändes det som att verkligheten inte var så kul som den var i mitt huvud”, berättade Jens Lekman när vi intervjuade honom i början av året. 36 år gammal har livet kanske blivit tråkigare, men hans förmåga att utvinna magi ur ett antiklimax – att skriva en låt om ingenting, för att tala i Seinfeld-termer – visar sig tidigt under spelningen på Way Out West. “‘Vet du hur man tjuvkopplar ett sånt?’, frågade min kompis när vi gick förbi pariserhjulet. ‘Nej’, sa jag. ‘Inte jag heller’, sa hon. Och det var det.” Anekdoten som Jens berättar inför Hotwire the Ferris Wheel är knappt en anekdot, publiken som samlats framför Linnéscenen har knappt hunnit vakna, men absolut ingen aspekt av livet känns som att den bör beskrivas som “det var det” i Jens Lekmans närvaro.
-
Med sitt senaste album Life Will See You Now har Jens fullt ut blivit en musikalisk sagoberättare, med Göteborgs gator som mytologisk kuliss. Få artister hade lockat till sig stadens publik i så pass stor utsträckning så pass tidigt på dagen, och när han talar ut mot Slottsskogen är det lika förtroget som till en barndomsvän. Att han rent geografiskt har platsen i sitt DNA visar sig i både mellansnack och självsäkerhet, som båda väger upp för den tillbakalutade dåsighet han delar med publiken. Senaste hiten What’s That Perfume That You Wear? leds sömlöst in i 00-talets motsvarighet Sipping on the Sweet Nectar, medan hans tremannaband gör sitt bästa för att omvandla låtarnas karaktäristiska samplingar till ett liveformat.
Bäst blir det när de accepterar sina småskaliga förutsättningar och jobbar med de medel de har – tänjer ut låtpassagerna längre och intensivare än vanligt, tar in en liten blåssektion i A Postcard to Nina, eller inte väjer undan för minimalismen under Black Cab, And I Remember Every Kiss och avslutande Waiting for Kirsten. Under den förstnämnda framträder Jens helt ensam, spelar samplingen från The Left Banke på akustisk gitarr och sätter fingret på halva festivalpublikens torsdagsnatt i inledningsraden “Oh no, god damn, I missed the last tram”. Den sistnämnda föregås i sin tur av ett brandtal om Göteborgs kulturarbetare och kommunens oförmåga att ta vara på dem. Med den plötsliga realismen sätter han utropstecken i stället för punkt, och ger en ensam påminnelse om att verkligheten inte alltid känns så kul som framför Linnéscenen i dag.