Ibland räcker det med några få sekunder för att förstå att det som passerar trumhinnan kan bli hur stort som helst. Men det är oerhört farligt att sätta ett likhetstecken mellan stort och bra. Det är skilda världar. Vad Jessie Ware visar upp på debuten Devotion får mig att tappa hakan. Det här är ett av årets bästa popalbum och kan ta henne hur långt som helst.
När jag träffades av 110 % för några månader sedan var jag fast. Paralyserad. Om och om. Hiphop-introt som följs av de distande ljudbilderna som för många skulle kunna mistas för att vara Aphex Twin. Snarligt Xtal, fast ändå inte. Electropionjären Richard David James har dock inget med plattan Devotion att göra. Det är istället Bristol-sonen Matthew Walker mer känd under sitt alias Julio Bashmore som har både en och annan finger med i spelet. Men det är inte ett försök att föreviga det förlorade Bristol-soundet som Portishead var med och spred på vår jord. Det här är en annan historia. Det är inte direkt något från hans egen katalog även om det märks hur han låter sig inspireras av sin egen skapelse Au Seve, inte minst när vi talar om 110 %.
Utöver den lugna och lättsamma produktionen som får oss att vilja sväva på moln finns en av 2012 års absolut bästa röster. Djup och harmonisk bildar hon tillsammans med de vackra arrangemangen ljudbilder som slungar in oss i hennes egen lila värld. Fröken Wares softa mystik gör varje fotsteg lite lättare. Men framförallt, jag tror på vartenda ord hon sjunger. Ovasett om det är i downtempo partier som titelspåret Devotion eller betydligt mer dansanta 110 %.
Och även om plattans första halva är den starkaste, tappar hon aldrig tråden. Det finns inga dåliga låtar. Även om alla inte är lika storslagna som Wildest Moments eller besitter samma smärtsamt vackra lounge-gung som Running.