Jessie Ware i en klass för sig
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Jessie Ware

Berns, Stockholm

Betyg: 9/10

Måndag har aldrig känts lika mycket fredag som i avslutande Running. Ett visuellt skimmer i likhet med vad The xx visat upp uppenbarar sig, egentligen inte särskilt märkvärdigt, men strålkastarna och de stjärnliknande skimret lever i symbios med musiken. Dess sensuella prägel kommer till sin rätt, när Jessie Ware försöker förföra en trollbunden publik. Jessie Ware har under dryga timmen omvandlat måndagskvällen till självaste lönehelgen. Vi saknar bara lite cocktails och det vore som att helgen varit fullbordad. Det är inte mer än rätt att den brittiska sångfågeln brister ut ”I feel like Grace Jones” efter monumentala Wildest Moments som nästan får takkronorna att vibrera. Förvisso visar hon inte prov på samma tuffa attityd, å andra sidan saknar hon lite skinn på näsan, även om hon fullkomligen blommat ut under 2012.

Smått fascinerad är jag över hur Storbritannien gång på gång kan rada upp samtidens största röster. Från Adeles Memhpis-rostade soulpipa till Florence Welch kraftfulla stämband, och ingen sjunger lika högt som det rödhåriga yrvädret. Och nu Jessie Ware som varvar en kristallklar röst med ett djup som får konkurrenterna att blekna. Det finns något ömt, nästintill abstrakt som snyggt bryter de snygga produktionerna av rytmiska trummor, skiftande basgångar och R&B-inspirerande stråk.

Innan vi ens hunnit summera 2012 pratas det febrilt om vem som blir 2013 års Jessie Ware. Det om något vittnar om vilket avtryck debuten Devotion gett omvärlden. Och det mesta tyder på att soulbubblan fortsätter att växa.

Musikaliskt hittar vi Jessie Wares värmande ljudbanor som 2012 års motsvarighet till Sade, men med samma ödmjuka sida som Adele. Vid sidan av den där rösten värd att mörda för, gitarrsolot i No To Love och inledande hiphop-referenserna på 110 % är det hennes personliga karisma som får oss på fall. Hon bryter tydligt distansen mellan artisteriet och publiken. Den dolda länken existerar inte, vilket blir helt avgörande för hur intimt men ändå naturligt det här känns. Jessie Ware är mer medmänniska än något annat jag sett på en scen 2012. Precis som vem som helst av oss pratar hon först och tänker sen. Och det är lite charmigt hur hon på scen kommer på sig med att svära för att i andra sekunden sjunga kärleksfulla visor. Lite plåster på såren-strategi, möjligtvis.

Med risk för att bli halshuggen, men fan vad töntigt extranummer kan bli ibland. I synnerhet när det känns så där påklistrat att artisterna knappt hinner springa av scen innan de är tillbaka igen. Eller när de egentligen bara har en skiva i bagaget, vilket är fallet för Jessie Ware. Därför känns det extremt befriande att Jessie Ware pekar finger åt extranummer med orden ”silly”, för det blir helt ärligt rätt silly när plattans mest självklara låt ska applåderas in. Som att egoboosta sig själv, bara för att man kan. Med orden ”this is my last song” övertygar hon oss ännu en gång om att Running är en av 2012 års färgstarkaste poplåtar.