Man kan följa trender och musikströmningar eller så kan man högaktningsfullt skita i båda och staka ut sin egen väg. Jessy Lanza har konsekvent gjort det senare. Även om den minimalistiske R&B-artisten flörtat med internationella stjärnartister som Drake och Nicki Minaj är hennes eget material otvivelaktigt hennes. I hennes egen värld är hon redan den där internationella stjärnartisten.
Och varför inte? Liksom hos John Maus tycks musiken styras av ett strikt, bakomliggande teoretiskt ramverk, utan att för den sakens skull upphöra att beskrivas som ”popmusik”. Den tydligaste skillnaden dem emellan är Lanzas fäbless för minimalistisk dub, och så Madonna/Mariah Carey-rösten då. Tonerna är ofta silkeslent höga, så där så att man inte riktigt vet ifall de förvrängts i en dator eller ej. Ibland har de det, ibland inte. Det beror alldeles på vilken funktion rösten bär i låtarnas kontext. Lanza använder stämbanden som vilket instrument som helst: på vissa låtar är det till och med hennes röst som utgör melodin.
I den mån det är möjligt har Lanza blivit en poster-girl för etiketten Hyperdubs poputbud (om inte deras enda i stallet). Ledsingeln It Means I Love You är det tydligaste exemplet på Hyperdub-strömningarna i hennes musik. Om det inte hade varit för hur nedtonad den är hade den kunnat plats som brutal klubbanger. Gå till valfri Stureplansklubb, kasta ner högtalarna i vattnet och lyssna från ovan vattenytan och du kommer ganska nära ljudbilden. Oh No är en skiva i ständig rörelse, bitvis kryddad med romantiska kärleksförklaringar som mot den sparsmakade instrumentsättningen aldrig riskerar låta naiva eller enkla. Det finns en lekfullhet och glädje här som separerar Oh No från Lanzas tidigare skiva, Pull My Hair Back. Det ena är absolut inte bättre än det andra, men det säger mycket om hennes mognad när så pass olika skivor ändå håller samma höga kvalitet.
Junior Boys Jeremy Greenspan har varit en medarbetare genom hela hennes karriär, och hans fingeravtryck ligger över hela skivan, men det är alltjämt Lanza som sitter i förarstolen. Aldrig riktigt avant-garde, aldrig riktigt radiopop. I Talk BBs sammetsmjuka harmonier påminner om Jessie Ware, men det låga tempot gör samtidigt att det skaver lite. Man vet aldrig riktigt var man har Lanza. Hennes röst tar nästan lika många skepnader som det finns låtar på skivan. Den medvetet fattiga produktionen kombinerat med hennes rika sång låter simpelt på pappret – och det är svårt att riktigt förklara vad det är som gör Lanza så bra – men efter att ha upplevt Oh No står det ganska tydligt klart att hon återigen stått för en av årets mer intressanta utgivningar.