Jessy Lanza – ”Popmusiken är oändlig”

Mellan klickande rytmer och varma syntar gömde sig nio sanna poppärlor på Pull My Hair Back, Jessy Lanzas debutalbum från 2013. Hennes kyliga och lätt distanserade sätt att framföra dem gjorde dem inte tillräckligt omedelbara för topplistor och världssuccé, men i det tysta pulserade de med dubbel kraft. Som den enda popartisten på skivbolaget Hyperdub spelar hon i svallvågorna efter bland annat James Blake, en artist som likt Lanza kommer från dansmusikens undergroundscen. De båda tar nytänkande produktioner och skriver en tidlös pop över dem. De är singer-songwriters för en generation som aldrig romantiserat gitarren.

Den 13 maj släpper Jessy Lanza sin uppföljare Oh No och precis som debuten är den skapad i samarbete med Jeremy Greenspan, ena halvan av syntpopduon Junior Boys. På skivan letar de sig ännu längre in i konstiga produktioner och skeva ljud. Hon drömmer visserligen om att skriva stora radiohits, men tar inte direkt några genvägar för att nå dit. På frågan om det här till sist blir hennes genombrott slår hon bara ut med armarna.

– Jag vet inte! Det är så oförutsägbart det där. Jag vet inte vad folk reagerar på när det kommer till musik, inte när det rör sig om en större grupp i alla fall. Vi får se.

Jag tänker mig din musik som en nytt grepp på singer-songwritermusik. På 60-talet kunde Joni Mitchell spela in Blue med bara en gitarr och det ansågs ändå bryta ny mark, men i dag är det som att det krävs mycket mer.

Ja, det är svårt att skriva låtar på det sättet nuförtiden. Man betraktas inte som nytänkande eller intressant. För mig är det viktigt att min musik inte låter som någonting annat, men jag beundrar samtidigt de som kan skriva riktigt bra musik med bara ett piano eller en gitarr.

Vad tror du om framtidens popmusik? Vart är vi på väg?

Jag tror att det kommer att handla mer om att ta del av artisters upplevelser. Genom sociala medier har publiken kunnat komma närmre popstjärnorna och få en mer intim relation till dem. I framtiden borde väl då den logiska slutsatsen vara att fansen ska komma ännu närmare, kunna delta med sina sinnen i det artisten gör. Någon slags virtual reality. Alltså, jag pratar ju förstås om väldigt långt in i framtiden. Men jag tror att man kommer kunna uppleva musiken på ett sätt som har fler dimensioner än bara att lyssna på den. Vart annars kan det ta vägen? Jag tror inte att fans kommer tycka att det är tillräckligt att bara lyssna på musiken. De kommer vilja ha mer.

Kan man inte göra egen musik då i stället? Som det alltid har varit, folk lyssnar på rock och startar ett eget rockband.

Det vore ju det bästa, men det blir samtidigt allt svårare. Att bara plocka upp en gitarr och göra musik som sticker ut. Till sist tror jag att vi kommer till den punkten, att man ska kunna känna det en popartist känner, se vad den ser. Hur kändes det att skriva den låten? Hur känns det att stå på scen? Förstår du vad jag menar?

Det låter riktigt flummigt.

Jag vet! Men om man tänker riktigt långt in i framtiden, då tror jag att det är där vi hamnar.

När det kommer till soundet då? Hur kommer framtidens musik att låta?

Åh gud, jag vet inte.

Jag har haft den här tanken om att vi i alla tider har varit så begränsade i vilka ljud vi kan skapa, att det alltid har berott på vilka instrument vi haft för stunden. Men sedan synten uppfanns så går det ju egentligen att skapa vilket tänkbart ljud som helst. Som att det inte borde finnas några gränser längre, utan bara oändliga möjligheter.

Så borde det vara, ja. Jeremy håller på mycket med modulära syntar, alltså en synt i dess råaste form. Det finns inga förinställningar och inget minne, man måste forma alla ljud själv varje gång. Med en sådan gör man ljud som ingen ens kan återskapa, det blir helt unikt. Du kan lägga timmar på att få till en patch och om strömmen försvinner så får du aldrig den patchen tillbaka.

Vilken deprimerande tanke!

Det beror på hur man ser på saken. Om man lyckas fånga ett sådant ljud på en inspelning så blir det väldigt speciellt. Det är inte en förinställning som du bara kan ta fram.

Du har sagt om ditt första album att det inte var meningen att det skulle låta som det gjorde. Att du bara försökte göra R&B och så blev det Pull My Hair Back. Hur är det med Oh No, tycker du att du har hittat ditt sound?

Det är så svårt att säga, jag har ingen distans till min egen musik. Men såhär: både jag och Jeremy älskar verkligen pop och beundrar personer som kan skriva för stora popstjärnor. The-Dream till exempel, som dels skriver låtar som Rihannas Umbrella men samtidigt också gör musik åt sig själv. Vi är inspirerade av det där och skulle väldigt gärna skriva en Topp 40-hit, men ingen av oss vet nog egentligen hur man gör. Men det är okej! Vi gör ju musik på vårt sätt ändå. Det som kommit ut i slutändan av allt det här som vi velat göra är hur som helst Oh No.

Så Kanye har inte kontaktat er än? Drake har inte bett er spökskriva något?

Nej, haha! Vi har försökt att skicka in lite grejer men… Alltså, Kanye tar ju in producenter som Hudson Mohawke och Arca och det är egentligen inte alls långt ifrån vår scen och det vi håller på med. Så en gång när vi fick höra att Drake och Nicki Minaj letade efter ett beat så skickade vi in saker, men det funkade bara inte. Vi kunde inte göra musik på det sättet.

En gång sa du “Jag älskar hur popmusik alltid hittar nya sätt att göra samma sak.” Det tycker jag är riktigt fint. Kan du utveckla det?

Alltså, jag lyssnar ofta på en poplåt så mycket att jag tröttnar helt på den. Men en av de bästa sakerna med att vara människa är att folks minnen är riktigt korta. Om timingen och kontexten är rätt så kan någonting repeteras oändligt många gånger.

Det är anledningen till att introt till The Ronettes Be My Baby använts så många gånger.

Exakt, det bara fungerar. Jag vet inte när den här cirkeln någonsin sluts, eller om den någonsin sluts. Antagligen inte. Popmusiken är oändlig på så sätt.