Jessy Lanza
Sónar Stockholm, 27/2 – 2016

En genre som R&B bygger vanligtvis till väldigt hög grad på att en värme utstrålas i rösten, en värme som inkluderar lyssnaren. Jessy Lanza gör R&B, men med en kylig röst. Hon har en popnerv som tar avstamp i genren, men den ringas in mer av den elektroniska omgivningen och hittar i det en väg att nå ut. Lanza är en fantastisk producent, det är inte mycket snack om saken.

Hennes musik är dock oerhört svår att förmedla live. Med sig har hon en livetrummis för att få det att kännas lite mer organiskt, och i övrigt spelar hon stora mängder av sin synt analogt och mixar rätt friskt det förinspelade som finns. Mellan allt pillande på elektroniken skjuter hon in sin sång, som oundvikligen har en central roll, men för henne inte är i fokus. Resten av musiken får långt mer omsorg.

Det här är en balansgång som är svår att göra. I de mer kraftfulla och dansvänliga låtarna får hon det att fungera utmärkt. Då spelar ändå bara rösten den biroll som hon kanske tänker sig att den hela tiden gör. Men ibland, när låtarna är mer uppbyggda på klassisk R&B, är det svårt att blunda för känslan av avstånd mellan artist och publik. Det som är vackert svalt på platta blir distanserat live. Jessy Lanza är inte direkt en mästare på publikkontakt.

Debutalbumet Pull My Hair Back var ett av 2013 års stora utropstecken och i maj kommer äntligen uppföljaren Oh No. På första singeln It Means I Love You lossar hon på sitt R&B-grepp och låter den footwork-inspirerade produktionen ta större plats. Den låten är också vad som fungerar allra bäst live, med sin stegrande rytm som till sist drar igång publiken. Tyvärr är den näst sist ut, så även om avslutande Keep Moving blir ett frivarv för Lanza så är det ett antiklimax att det tar slut precis när det blivit som bäst.

Flera av hennes allra finaste, sköraste låtar försvinner helt från låtlistan. Strange Emotion hade kunnat lägga till ett helt ny dimension till spelningen om hon hade lyft hakan upp i luften och sjungit den rakt ut. Pull My Hair Back hade kunnat låta den intima, nästan sexuella, tonen från studiomusiken ta plats även live. I stället spelas ingen utav dem.

Det faktum att Jessy Lanza är mer utav en producent än en sångare sättar käppar i hjulet för liveformatet, och det leder till att spelningen stundtals står och stapplar. Men producenttalangerna lyckas hon åtminstone delvis ta tillvara på live och den som vill kan ju bara blunda och ta det för vad det är – en kavalkad i snygg syntmusik, där åtminstone delar av den får väldigt mycket omsorg av artisten.