Blue Is the Saddest Colour, som hänvisar till den blåa stämningen på EP:n och inspirationen Ji Nilsson tar från havet, är debuten från en av Sveriges mest lovande R&B-popartister. Hon har varit på gång ett tag – skrivit låtar tillsammans med Marlene, Julia Spada och Beatrice Eli, gästsjungit på ett par spår med bland annat Min Stora Sorg och Sum Comfort samt släppt ett par singlar sen tidigare. Nu kommer Blue Is the Saddest Colour, som är ett lite drygt femton minuter långt ihopkok av krossade hjärtan, bekräftelsebehov och trallvänlig R&B-pop med svärta.
Nilsson säger i en intervju med Kulturrevolution att hon inspireras av relationer, att ”kärlek är min absolut största inspirationskälla, dock väldigt sällan lycklig kärlek, mer komplikationerna runt att älska en annan person, hemlig eller omöjlig kärlek, avslut och svårigheter att släppa taget”. Det är så tydligt på Blue Is the Saddest Colour, där det första spåret Nothing knockar en med sin Imogen Heap-liknande reverb, sorgsna röst och textrader som i all sin simplicitet slår en rätt i magen – ”It looks so easy for you to not need me”. Nothing är diskret kraftfull, med gråt som hörs mellan raderna, poesi i ett lättillgängligt och lättapplicerbart format. Som hon själv säger i Annah Björks intervju i Bon: ”den är alla mina sorger ihopblandade och nedkokade till 3 minuter och 29 sekunder”.
Den röda tråden genom EP:n är hjärtesorgen och Nilsson bär den stolt på sina axlar, men trots temat på albumet är det inte endast moll-gångar. Första singeln Heartbreakfree är en rytmisk, bitterljuv R&B-poplåt om att vägra få sitt hjärta krossat och bara vara vänner, för som Spice Girls uttryckte det och Nilsson parafraserar: ”friendship never ends”. Special Kind är en vid första ögonkastet kaxig, mörk och rent elektronisk låt som har sin stomme i lager av röster och lo-fi-trummor. Hon balanserar mellan att vältra sig i ångest och att erkänna ångesten som en riktig känsla, blandar de där klassiskt utelämnande textraderna kombinerat med en liten strimma hopp och visar till slut att Blue Is the Saddest Colour inte endast är en paradoxal hyllning till krossade hjärtan. Genom sina simpla, genomträngande beats och med en röst som skär igenom en är det snarare tydligt att det trots den där ekande ångesten går att skapa något så extremt vackert och äkta som denna EP. Ji Nilsson är ett perfekt exempel på det.