JJ är ett av många band som för runt fem år sedan blev kända genom att bygga upp en mystik kring sig själva. De berättade inte vilka de var, släppte sin musik genom en länk tillsammans med bara en bild eller några ord, och den drogromantiska musiken var insvept i ett drömskt hölje. Det var spännande, det måste jag säga. Debutalbumet jj n° 2 etsade sig fast och är fortfarande ett väldigt viktigt album för mig personligen.
2014 är deras identiteter sedan länge avslöjade och de verkar tyvärr vara rätt obekväma ute i det offentliga. Ett gäng med rätt kassa släpp följde deras initiala succé, där de mest återanvände gamla idéer och det var som att de bara gick runt i cirklar och blev tröttare och tröttare för varje varv. När de nu släpper V, sitt tredje fullängdsalbum, är de ett band som åter försöker resa sig upp på två ben men darrar och stapplar ordentligt. Visst finns där några nya idéer, men de är blygt utvecklade och albumet rör sig för det mesta kring samma sound som JJ alltid haft. När deras svalkande melodier hittar ett samspel med deras försök till nyskapande musik så kan det fungera riktigt bra, som på singeln All White Everything, men för det mesta lyfter det inte och hamnar aldrig i närheten av samma höjder som på debutalbumet. Mestadels är det för att deras tematik numera mest blir klyschig; jag menar, hur utnött är det inte att referera till Lesley Gores tuggummiklassiker It’s My Party och göra om texten till diverse droganspelningar? Visserligen handlar V mer om relationer mellan två människor än vad deras musik gjort förr och bandet har väl på så sätt till viss del hittat en ny tematik, men den passar dem helt enkelt inte lika bra som jj n° 2s ljuva eskapism gjorde.
Och jämförelserna med deras tidigare album är inte orättvisa. På det ambienta introspåret kickar plötsligt igång en kort sample av Things Will Never Be the Same Again (första låten på jj n° 2) innan den avbryts med ett klockslag, som för att påvisa att de minsann har lämnat det där bakom sig. Hos mig väcks snarare instinktivt ett hopp om att jag kanske råkat sätta på fel album av misstag, och när de lyfter synten från Masterplan (näst sista låten på jj n° 2) rakt över till andra spåret Dynasti så sker någon slags märklig paradox och följdfrågor ställs: Vill JJ säga emot sig själva? Bor V på något sätt inuti jj n° 2? Måste musik gå nya vägar för att vara äkta? Oavsett svar är V inte tillräckligt bra för att göra frågorna intressanta.