Enligt sägnen möttes Cardiffkvintetten Joanna Gruesome i en anger management-grupp, för att så småningom börja träffas och spela Field Mice-covers tillsammans. Historien är en perfekt metafor för det distinkta sound bandet har utvecklat sedan dess, i en korsning av naivistisk indie och den hardcorescen där flera av medlemmarna har sin bakgrund. Debutalbumet Weird Sister släpptes 2013 och bar i rakt nedstigande led ett noisepop-arv efter åttiotalets Shop Assistants, nittiotalets Black Tambourine och nollnolltalets Times New Viking. Samtidigt som albumet var tätt på nostalgiska referenser gjorde Joanna Gruesome något som ingen annan tycktes göra just då – för att på uppföljaralbumet Peanut Butter nu ta det ännu längre och personligare.
På förhand har Peanut Butter beskrivits som ”ett försök att driva med traditionella maskulina rockteman”. Det är en politisk utgångspunkt som sällan framgår genom de ofta ohörbara låttexterna, utan snarare återfinns hos Alanna McArdle som sjunger dem. Som kvinnlig sångare finns det en radikal potential i att kasta sig mellan spröd falsett och aggressiva skrik, i att fronta hård musik med mjuka melodier och ge dem en ny innebörd – i att förkroppsliga en komplexitet. Även om den intressanta dynamiken användes redan på debuten så fungerar den ännu bättre nu: när Joanna Gruesomes tyngdpunkt ligger mot punk låter McArdle mer kraftfull än någonsin, ofta karismatiskt sarkastisk som Parquet Courts Andrew Savage eller med Perfect Pussy-sångaren Meredith Graves euforiska vrede. Ett av albumets starkaste spår – Psykick Espionage – släpptes redan i höstas på en split-EP med just vännerna i Perfect Pussy, och rymmer en sekvens där McArdle upprepar ”it hurts” tills strofen tycks avslutas med en skrattande smiley. Att Joanna Gruesomes poppigare sida inte rymmer någon enorm emotionell sprängkraft vägs på så sätt upp av varje genremässig U-sväng deras musik gör.
Istället för att överanvända det här förvridna popgreppet – eller låtsas som att det inte är deras största styrka – koncentrerar Joanna Gruesome sin musik i tio spår där det längsta klockar in på 3:10. Till synes medvetna om hur snarlika många av deras låtar blir har Peanut Butter kristalliserats ner till en effektiv och intensiv dos noisepop. På I Don’t Wanna Relax och Separate Bedrooms låter bandet energiskt framrusande som en försenad tvilling till Westkusts aktuella debutalbum, medan Jamie (Luvver) och There Is No Function Stacey kunde skrivits av ett sockerstinnt Jesus and Mary Chain. Det låter mer direkt och fokuserat än vad Joanna Gruesome gjorde för två år sedan, med en tydligt utstakad väg som man – på gott och ont – sällan svänger av ifrån.
I sin skoningslösa sågning av Palma Violets nya album skriver Alanna McArdle:
”When songs become so referential that they turn into cheap knock-offs, the art of citation becomes something to admire. At this point all guitar music is derivative, by and large. But there is a difference between your influences being the only interesting part of your songs and transforming those influences into meaningful additions to originality.”
På samma sätt skulle Joanna Gruesomes utveckling under de senaste åren kunna sammanfattas, där Peanut Butter lyckas cementera det som särskiljer deras skramlande från alla andras. På vilka sätt man sedan kan ta det vidare får vi väl se hos Joanna Gruesome-coverbanden om trettio år.