När Joanna Newsom gör något, så gör hon det ordentligt. Förra gången Newsom var i albumsvängen så var det i form av det som hittills ansetts vara hennes magnum opus – den över två timmar långa Have One on Me. Med sin harpa i ena handen och en rad idérika arrangemang i den andra lyckades Newsom förföra en lyssnarskara som i sin tur undrade var hon skulle ta vägen här näst. Hur går man till väga efter en sådan uttömning? Fem år senare fick vi svaret, dubbelalbumet Divers är en fokuserad uppföljare som tillhör både det mest lättillgängliga och det mest svårtillgängliga i Newsoms katalog.
Joanna Newsoms låtskriveri består enligt henne själv av lager, lager och lager. Lager av instrument, lager av textmetaforer, lager av musikaliska strukturer. För att förstå Joanna Newsoms artisteri och Divers måste man dekonstruera låtstrukturerna och se bakom ytan. Det finns inget direkt och allmängiltigt svar på vad många av låtarna handlar om, fragment och hintar förekommer, men i slutändan är det upp till lyssnaren att bilda sig sin egen uppfattning om Divers innebörd. Stora delar av betydelsen ligger heller inte bara i texterna, utan i det instrumentala där varje ton och anslag representerar något större som rör sig långt utanför låtarna i sig. Tid, död, kärlek är alla teman som någon gång berörs av Newsom, men hur dessa berör lyssnaren beror på var lyssnaren väljer att leta. Återigen handlar det om lager.
På Have One on Me stod den akrobatiskt spelade harpan i fokus. Låtarna var långa och ansågs av vissa icke-troende vara överambitiösa. Att Newsom tappade bort sitt eget uttryck någonstans i virrvarret bland vibrerande harpsträngar. På Divers är låtarna nedkortade och mer fokuserade samtidigt som instrumentationen har utvidgats. Harpan är fortfarande central, men även andra instrument får lov att ta plats i ljudbilderna. Även arrangemangen har fått ett uppsving vilket har resulterat i ljudbilder med färgrika och blomstrande detaljer, något som tangerades på Have One on Me men aldrig riktigt realiserades. Albumets sista spår, Time, As a Symptom, är ett gott exempel på hur Divers fungerar. Det som börjar med fågelsång övergår sedan i pianoballad som gradvis tas över av stråkar och avslutas i orkestereufori. Det vi hör är hur lager staplas på varandra, även på bredden.
Att Divers tog fem år att producera känns efter första lyssningen inte längre konstigt. Med så mycket inbäddade detaljer och kopplingar spåren emellan är det bara att konstatera att det krävdes fem år för att realisera det här. Divers är ett av årets mest mångbottnade album, och att göra en djupdykning ner i någon av de bottnarna är en av de bästa musikaliska upplevelserna du kan ha i år.