Joel Alme
Flyktligan

10 mars, 2015
Recension av Hugo Gerlach
8

Den här skivan går nästan att förklara med en mening: Joel Alme gör nu pop på svenska, istället för engelska som tidigare. Det är ingen osanning men heller inte en beskrivning som gör hans nya album, Flyktligan, rättvisa. Det har gått tre år sedan hjärtekrossande A Tender Trap men det mesta är sig likt: de stämningsfulla stråkarna, de mysiga melodierna och den lakoniska lyriken är ett recept för en utmärkt popplatta, oavsett språk.

Musikaliskt är det ingen revolution, det är trallvänlig Göteborgspop med stort G. Mycket kommer att kännas igen, både sett till struktur och textur. Den trivsamma gitarren och de tidigare nämda stråkarna bygger en scen där Almes röst får ta plats. Ibland upplevs det lättsamt, som i Röda bolaget, ett spår som har en nästan för enkel refräng med sitt tralliga och allsångsvänliga ”du du du”. Tittar man under ytan finns det dock ett större djup, där den sorglösa melodin är något förvillande. Följande Våran sort har en liknande utformning, och det är väl där skivan kan tyckas något repetitiv. Det är också en av skivans få brister: flera av spåren påminner om varandra väldigt mycket, och läggs ingen tanke på texterna kan det vara svårt att göra skillnad på ett par av dem.

Men det är just lyriken som är Joel Almes största styrka, och det är där fokuset hamnar. Där senaste skivan handlade mer om obesvarad kärlek är brännpunkten nu något flyttad. Uppväxten och barndomsskildringar är det nya temat, och det är en barndom som i ena sekunden berättas genom korta ögonblicksbilder, för att i nästa målas upp med väldigt breda penseldrag. Ungdomliga rader som ”Tiden väntar inte på nån/ men det visste vi inte då” (Backa tiden) och ”Gatan är tom/ och jag längtar långt bort” (Slå hjärta slå) är alla lätta att relatera till. Trots att det stundtals är mycket specifikt finns här en otroligt mycket bredare och mer lättillgänglig historia som inte nödvändigtvis är helt omkullkastande eller unik, men den folkliga simpliciteten är mycket tilltalande.

Innehållet har visserligen ofta en hög igenkänningsfaktor men i slutändan så tillhör dem egentligen bara en person – Joel Alme själv. Vi bjuds in till att lyssna på berättelser som inte är våra egna, sjunga med i ord som tillhör någon annan och dela en sorg som inte är vår. Likt albumtiteln handlar många av låtarna om flykt, men också om de där ögonblicken som gör barndomen värd att besjunga. Det är känslor som är lätta att tillskriva sig, men svårare att uttrycka. Joel Alme lyckas dock med bravur: för trots att vi inte är mer än passiva åskådare känns ändå världen med Flyktligan i öronen något mindre ensam.

Skivbolag: Razzia Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1269 [name] => Joel Alme [slug] => joel-alme [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1270 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )