Efter två välmottagna solomixtapes och ett antal släpp med Brooklynkollektivet Pro Era (som startades tillsammans med nu avlidne Capital STEEZ) har förväntningarna på Joeys Bada$$ första soloalbum varit höga. Skivan är inspelad under ett långt tidsspann (singlar har släppts kontinuerligt sedan augusti förra året), och precis som tidigare är många Pro Era-kopplade personer inblandade, såväl bakom rattarna som framför micken.
Joey särskiljer sig tydligt från sina samtida och jämnåriga kollegor. Medan Tyler, The Creator och Earl Sweatshirt har haft fullt upp med att skapa aggressiv och experimentell hiphop har han själv gått i de tidiga östkustrapparnas fotspår och gjort musik som låter mer 1995 än 2015. Så även denna gång. Skivan inleds med loungejazziga Save The Children, som sätter tonen och vittnar om vad som komma skall: avslappnad, svängig musik som med minimalistiska medel blir soundtrack till den vackra men svåra tillvaro som är vardagen.
Med det sagt innehåller skivan många utflykter från denna formel. Mörkret i Big Dusty, den bastunga aggressiviteten i No 99 och klubbpeppen i Teach Me bidrar till en variationsrik samling låtar. Det är dock just det lågmälda vardagssoundet som lämnar störst avtryck, vare sig det uttrycks i form av melankoli som i Black Beetles, souligt eftermiddagssväng som i Like Me eller eftertänksam tyngd som i Paper Trail$. I ett av mellansnacken berättar Joey om sina jamaicanska rötter, och influenserna därifrån växer sig alltmer synliga i takt med att skivan rullar, inte minst i tydligt dub-flörtande Belly of the Beast. Kanske ligger nyckeln till hans lågmälda sväng just i korsandet av Jamaica och amerikanska östkusten.
En annan aspekt som särskiljer Joey från Tyler och andra kollegor är de jämförelsevis vuxna texterna. Albumtiteln – som fyndigt nog utläses ”before da money” – är hämtad ur Paper Trail$, som tillsammans med Belly of the Beast sammanfattar albumets övergripande tema: människans paradoxala relation till pengar. ”They say that money is the root of all evil, I say that money is the root of all people” rappar Joey i en av skivans mest minnesvärda stunder. Andra texter handlar om dödsångest och sökandet efter andlighet.
Tyvärr innehåller skivan alltför mycket utfyllnad. Dess tilltagna längd känns helt enkelt omotiverad, och varje gång jag närmar mig slutet börjar jag önska att någon av producenterna slängt ett extra kritiskt öga och skurit bort oväsentliga låtar som O.C.B., Curry Chicken och Christ Conscious. Trots detta är dock B4.Da.$$ en svängig och hjärtfylld platta, präglad av ett inneboende lugn. Den som söker ett avslappnande alternativ till sina utflykter med Shabazz Palaces och Odd Future kan med fördel börja här.