Joey Bada$$
Hovefestivalen, 2/7-2013

Man har vid det här laget förstått att mycket kring Joey Bada$$ handlar om New York. Den nostalgiska rapscen som generationen från mitten av 90-talet byggt upp i stan på sistone känns lika geografiskt centrerad som grungen i Seattle eller vissa av Londons olika elektroniska avarter. Men att Bada$$ och hans Pro Era-mannar själva skulle vara så intresserade av att ringa in sig själva får ses som en liten överraskning. Den vid det här laget smått legendariska undergroundproducenten och -DJn Statik Selektah (som jobbat med blowing up-akter som Action Bronson och Freddie Gibbs) kommer ut på Hovefestivalens näst största scen tidigt och hetsar igång fansen med bland annat Nas och Notorious B.I.G. När arton år fyllda Jo-Vaughn Virginie Scott till slut, cirka femton minuter sen, äntrar scenen har Selektah hunnit ställa honom bredvid New Yorks största 90-talsnamn och fått publiken att verka tycka att han gör rätt i det.

Publiken, ja. Den är genomgående obegripligt exalterad under Hovefestivalens hiphopkonserter – just här inte jättestor men med så mycket textkunnande att det räcker och blir över. Joey rider besinningslöst på vågen av uppskattning och river tidigt av singelnumren Waves och Unorthodox. Mest underhållande blir det när alla ungdomar som precis stämt in i en slentrianmässig fuck the police-ramsa sjunger med i Hardknocks refräng: ”One day I’m tryna have a wife and kids / So I just can’t live my life like this”. I bakgrunden dunkar ett alltid lika närvarande sentimentalt eko från en annan tid.

Material från det uppmärksammade mixtapet 1999 blandas med ett par nya spår från Summer Knights. Selektah låter Survival Tactics, Bada$$ samarbete med den framlidna Pro Era-medlemmen Capital STEEZ, kicka igång och hela publiken hyllar STEEZ med att hålla upp fingrarna i luften. Bada$$ rappar sina verser över beatet men går runt i tystnad och låter sin kamrats inspelade röst ljuda över fältet när det är hans tur. Det är dagens vackraste stund och gest som göms i en annars tempofylld spelning som är över efter 25 minuter. Det kanske låter som i det kortaste laget – det är det ju – men Bada$$ verkar förstå värdet i att inte ge för mycket, i att lämna publiken suktande efter mer, i att erbjuda ett glimrande armband istället för ett halsband utan elegans. Att se honom så här tidigt i karriären, under hans andra Europavisit, känns i efterhand som en omtumlande upplevelse.