För de flesta är inte Johan Heltne en musiker. Google-sökningar leder en mycket hellre till hans omtalade bok Det finns ingenting att vara rädd för om förbjuden tonårskärlek inom Livets Ord. Enligt honom själv beskrevs han däremot ofta som sonen till den kristna journalisten Krister Holmström, grundare av tidningen Trons Värld – också någonting som ligger långt bort ifrån att associeras till toner och texter. Ändå är det musiker som Heltne kämpat längst och hårdast för att bli. Det märks verkligen hur mycket passion, talang och energi som lagts ner på både Vetenskapliga bevis för att Jesus lever och Sara, och de har till slut blivit två av landets mest oförtjänt förbisedda album efter nio respektive sju år. Den melankoliska och crescendodrypande indiepopen blev bara förkastad som dussinvara och snabbt jämförd med Kent – inget mer.
Sedan dess har Heltne haft ett tumultfyllt liv. Hans pappa gick bort vid 54 års ålder och några år efter förlusten undergick han en operation för att bli kvitt sin epilepsi, men som misslyckades. Kvar finns bara ärret i hjärnan. Det är därifrån som inspirationen till nästa album har flödat, och det har lämpligt blivit döpt till just Ett ärr i hjärnan. Men det känns inte riktigt som ett album. Visst, den har alla vanliga ingredienser till ett album – ett omslag, några hits och lite instrument – men det faktiska innehållet låter som någonting annat. Som att lyssnaren och Johan Heltne sätter sig på ett fik, tar en kaffe och pratar om hur han mår nu för tiden, medan en superb mix av svensk pop och funk spelas i högtalarna. Texterna på Ett ärr i hjärnan är så ohämmat utlämnande att det blir som att få hans historier återberättade för en, personligen, med explicita detaljer och ofiltrerad dialog inkluderad.
Innan vi ens hinner våga tänka hur han mår efter pappans bortgång eller hjärnoperationen får vi det tydligt besvarat, vackert upplagt och sjunget som ett verk fristående från musiken. ”Sen du dog är inget riktigt som det var / jag går långa promenader / och jag har börjat tala i tungor igen / efter anfallen / när jag är rädd” sjunger Heltne som det allra första på albumet i inledningen av Krister Holmströms son, tillsammans med en sensuell och silkeslen basgång som kryper mellan raderna. Efter det blir berättelserna allt mer personliga. Det talas om kokain i hjärtat och tårar i mängder, men mest rörande är hur han formulerar sina kärleksupplevelser. Från att vara handfallet kär i Luxembourgträdgården (”Jag hör din röst / och instinktivt / som en sten / en parasit / blir jag en kropp / en bristsjukdom”) blir han sen lite för kär för sitt eget bästa i Trons värld (”Jag lovade Gud att vänta ren / jag minns en grekisk ö / och blåa väggar utan AC / Jag kom på hennes spända mage / grät sen som ett barn”). Heltne lyckas ständigt överraska med den totala bristen på gränser, men det är lika fantastiskt varje gång.
I samma takt som texternas innehåll eskalerar blir även det instrumentala bättre och bättre längs skivans gång. Med tanke på att Jonathan Johansson gästar på både Studenternas IP och Bad Moon Rising, där han på sistnämnda spår dessutom lägger en hjärtekrossande gitarrslinga, är det svårt att inte dra paralleller mellan de bådas sound. Även om Heltne sysslat med smygfunk på äldre spår som Libido innan har han inte lyckats inkorporera den lika snyggt och stilfullt i den svenska popen förrän nu, på samma sätt som Johansson utvecklades mellan Klagomuren och Lebensraum!.
Däremot är Heltnes version mer tillbakadragen, på bästa möjliga sätt. Oceaner av små flimrande ekon från gitarrer och luftiga syntslingor likt ett mjukt snöfall fyller Ett ärr i hjärnan till en perfekt bredd. Även när ljudbilden stundvis mörknar under Till 70 procent och 35 år, älska mig! blir inte lättsamheten bortrövad, utan en underbar kontrast till den popsmaksatta funken. Låtarnas små lager av saxofon och slagverk är dessutom en glimrande krona på ett redan fantastiskt verk. Det kanske är en utmaning för Heltne att lyckas etablera sig som musiker i stället för författare nu vid 39 års ålder, men om det vid någon tidpunkt som han förtjänar det är det nu, när han släppt sitt mest välskrivna album hittills.