John Carpenter är något av en anomali i filmhistorien: Liksom Hitchcock har han förundrat både kritiker och akademiker med sin tekniska kompetens, samtidigt som hans förkärlek för vulgära genrefilmer vunnit honom nördarnas gunst. Han är således en regissör för nattugglande weirdos lika mycket som för kräsna akademiker. På ytan av hans filmer kan den som letar tillräckligt noga spåra stilistiska influenser från 50-talet. Ibland rycks till exempel hela strukturer från Howard Hawks-filmer medan det i bakgrunden dunkar minimalistiska 80-talssyntar mot iscensättningar av dödsdömda Antarkis-expeditioner. Andra gånger har det rört sig om en isolerad kuststad som attackerats av mördardimma, eller om en av världens mest ikoniska städers förvandling till enormt högsäkerhetsfängelse, vari man sedan helt utan pretentioner kastat in blåkopian för vad en ikonisk actionhjälte bör vara.
Det är idéer som redan på pappret målar upp bilder för ens inre öga, men när Lost Themes – Carpenters första regelrätta album – släpptes förra året visade det sig att det rymdes lika många bilder i den isolerade musiken. På den logiskt titulerade uppföljaren Lost Themes II är det därför svårt att inte än en gång ta bakvägen genom musiken till typiskt Carpentereska intriger. Låttitlar som Last Sunrise, Utopian Facade, och Virtual Survivor gör liksom halva jobbet åt dig, medan Carpenters tidigare sparsmakade analoga syntar numera är digitalt bombastiska. John Carpenter har med andra ord påbörjat en karriär som musikartist där han kommit närmare känslan av ett ”regelrätt” filmsoundtrack än när han faktiskt gjorde filmsoundtracks.
Carpenter beskrev själv processen bakom första skivan som ”all about having fun” och att det inte fanns något övergripande mål med skivan, annat än att göra den ”moody”. Just de här två aspekterna färgar egentligen hela skivan: ibland är det luftiga, stämningssättande syntar mot enkla pianoplonk, andra gånger smörigt framåtdrivande elgitarrer. De förstnämnda tillfällena funkar bäst när de strösslats med de sistnämnda, och vice versa. Avslutningsspåret Real Xenos skamlösa gitarrdrev är ett tydligt exempel på ”all about having fun”-mentaliteten samtidigt som det är lite väl mycket ’Carpenter gör Carpenter’ (även om den faktiska ljudbilden just då är långt från hans minimalistiska 80-tal). För någon som inte har hans filmografi i minnesbanken riskerar det hur som helst att bli frustrerande bildlöst.
Det pittoreskt amerikanska småstadskvarteret som porträtteras i Halloween förvandlas av Carpenters olycksbådande musik till en lekplats för ond bråd död, och tjänar enormt mycket på kontrasteringen mellan bild och musik, tystnad och ljud. Det finns av uppenbara skäl inte lika mycket utrymme för andning på ett musikalbum, och Lost Themes II hade lika gärna kunnat stanna vid att vara en något mindre komplett nostalgivåg, men de nya inslagen gör det hela märkligt framtidsmedvetet.
Att Carpenters så unika och på många sätt banbrytande musik genom hans filmer fått ett så stort forum är så klart tacksamt, men för all inspiration han lämnat världen är kanske det tydligaste intrycket från hans senaste musiksejour ändå detta: ingen har varken gjort, eller gör, musik som John Carpenter. Passande, eftersom en summering av hans filmkarriär skulle lyda likadant.