Pavilion

John Maus
Roskilde, 5/7 – 2018

Publicerad: 6 juli 2018 av Hugo Gerlach

8

John Maus drar igång från start. Inledande Castles in the Grave är monumental – det är något obegripligt att han höll på den i flera år innan den släpptes på en skiva med outgivet material och demos. Maus vrålar de simpla fraserna med fanatisk frenesi, headbangar dubbelvikt som om han fått muskelspasmer och stapplar, nej, marscherar raskt fram och tillbaka över scenen. Han rör sig konstant med en egendomlig målmedvetenhet, där slutmålet kan verka diffust men just nu är det absolut viktigaste att skrika sig tom på all ångest. Det är oklart om spelningen i sig har en katharsisliknande effekt eller om akten att skrika snarare amplifierar den underliggande och uppbyggda Roskilde-angst som alltid infinner sig efter fem dagar på campingen. Det finns heller ingen tid att reflektera, tempot är högt, Maus pausar endast stundtals för att sätta sig ner och dricka några klunkar vatten. The Combine, Streetlight och Touchdown följer alla samma intensiva mönster. Materialet i afton kommer från halvfärska Screen Memories, men också överallt från karriären.

Det finns något simplistiskt över den maximalism John Maus och hans tre bandmedlemmar levererar. Bas, synt och trummor spelar tight och uttryckslöst vilket kontrasterar huvudpersonen ytterligare. Ibland är det svårt att urskilja orden, ibland tror jag han glömmer dem, ibland tror jag att han struntar i att sjunga dem och skriker ordlöst i stället. Det spelar mindre roll. Störst respons får han ändå vid avgrundsskriken, de som är så djupa och kraftiga att det är lätt att se hur de skulle kunna komma från en annan dimension – eller andra sidan, om en så vill. Maus framstår som en gravt sjuk mentalpatient när han ömsom gungar apatiskt och slår sig i huvudet, ömsom ryckigt hasar sig omkring och stirrar med vild blick ut över publiken utan att se någon individ i ögonen. Hade han börjat tugga fradga och väst hotfullt hade jag inte blivit förvånad.

Denna urladdning är ändå otroligt befriande. Det är omöjligt att inte bli medtagen, att för en stund hänge sig åt att tappa förståndet, bara existera och således också att våndas. Avslutande Pets är absurd i sin enkelhet (“Your pets are gonna die”) men blir samtidigt aldrig banal, snarare självklar och naturlig. Maus bjuder in till kollektiv själanöd och psykosparty. Roskilde svarar givetvis med ett gutturalt vrål. Delad ångest är dubbel ångest.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2511 [name] => John Maus [slug] => john-maus [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2512 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 246 [filter] => raw ) )