Johnny Flynn
Reeperbahn Festival, 27/9-2013

Jag är tidigt på plats Fliegende Bauten, en stor teater som under festivalveckan agerar spelplats för flera av de lite större bokningarna. Anna von Hausswolff som spelar innan gör ett enastående jobb med att värma upp publiken, och ger möjlighet att insupa atmosfären i lokalen. Det är bord på dansgolvet, och lutningen gör att platserna längre bak också har god sikt. Så gott som samtliga platser är upptagna, och jag blir lite smått överraskad när många av besökarna lämnar byggnaden när konserten är över till förmån för någon annan klubb.

Svensk artrock i all ära, men för mig är kvällens (och festivalens) huvudperson Johnny Flynn. Den bokning som nästan på egen hand fick mig att vilja besöka festivalen i år. I takt med att scenen töms på pianon och trummor töms också teatern i sig, på en dryg halvtimme blir det nästan helt öde. Tomheten förstärks av att det under ett par minuter inte heller spelas någon musik i högtalarna. I foajén står en glad Hausswolff och säljer tygpåsar och skivor. Hennes leende blir ännu bredare när vi hälsar, tydligen kan det bli lite jobbigt att försöka tyda vilken storlek en berusad tysk vill ha på sin t-shirt.

Utanför visar det sig dock att vakterna inte släpper in fler besökare, utan kön ringlar sig lång på klassiskt Way Out West-manér. Jag lider med de smått oroliga människorna som verkar ha svårt att bestämma sig om de ska ge upp eller härda ut. Dryga kvarten innan utsatt speltid flyttar sig vakten åt sidan, och på bara ett par minuter är hela folkmassan inne i värmen.

Det hela går så fort att innan jag vet ordet av är alla sittplatser återigen upptagna, och jag känner mig nästan lite vilsen där jag står med ölen i handen. Tillströmningen har sinat, men ett gäng mer handlingskraftiga tyskar gör det enda vettiga och sätter sig helt enkelt på golvet precis framför scenen. En lysande idé, men innan jag hinner göra detsamma är även golvet fullt. Det blir till att stå mot sidan vid scenkanten, och sämre platser än så finns det helt klart.

Ganska exakt på utsatt tid gör han entré, till min egen och publikens stora förtjusning. Beväpnad med en stålsträngad gitarr och en smått raspig röst är det å ena sidan väldigt utelämnande, men Flynn ser aldrig ensam ut på scen. Backdropen består av en festivalaffisch, två strålkastare lyser honom i ansiktet och han kisar ut över publiken. Ljuset reflekteras mot den metalklädda resonanslådan och vandrar i lokalen i takt med gitarrens rörelser. Tyvärr förstör ljuset från baren inramningen. En del av mig vill jämföra med honom The Tallest Man On Earth, för likheterna finns båda i uppsättning och musik. Där vår svenske vän har ett makalöst rörelsemönster med allt från små danser till att han viker sig dubbel över gitarren står Flynn nästan blixtstilla spelningen igenom. På sin höjd stampar han lite försynt i takt till sitt plinkade.

När den inledande chocken lagt sig börjar ett par av tyskarna mumla lite, till min egen och andras irritation. Mumlet stegras sakta och det hyschas från höger och vänster. Texterna kan de, så länge det rör sig om något material från första skivan. Allt annat pratas bort, och att tio minuter in i spelningen börjar ropa efter sin favoritlåt (The Wrote and the Writ, vad annars) är inte bara störande, det är en förolämpning mot mannen vars uppmärksamhet de suktar efter. Till slut ger han ändå efter, och spelar låten tidigare än planerat. Allsången är påtaglig, och avsaknaden av trummor är egentligen inget jag tänker på. Delar av publiken börjar klappa i (o)takt, men det dör tack och lov ut väldigt fort (sådant är inget som i mina ögon hör hemma på en akustisk spelning). Flynns röst är smekande, gitarrspelandet knivskarp och lyriken vacker.

Att tro att detta skulle tillfredsställa pratkvarnarna var dock ett misstag, skulle det visa sig. Glada efter att ha fått den bekräftelse de söker, gör de nu sitt yttersta för att förpesta närvaron för oss andra. Flynn själv hanterar det hela dock med ro, och väver in det i sitt sparsamma mellansnack. Det är förmodligen inte första gången något sådant händer. När The Box spelas mot timmens slut sprider sig rysningarna i kroppen och jag försöker stänga ute de skrålande tyskarna bakom mig. Ett par av de på golvet längst fram ligger nu på rad med slutna ögon och jag är smått avundsjuk.

Visst är The Wrote and the Writ en fantastisk låt, men bäst i afton är ändå balladen The Water. Det är synd att Laura Marling själv inte är på plats, men Flynn bär ändå upp låten med bravur. Textraden ”The water sustains me without even trying / The water can’t drown me I’m done / With my dying” ger mig återigen gåshud, och då lyckas jag äntligen stänga ut resten av lokalen och kan ge Flynn den (tysta) uppmärksamhet han förtjänar. Avslutande Tickle Me Pink sätter punkt för en spelning som präglas av att huvudperson inte tillåts stå i fokus. Egentligen är Flynns agerande klanderfritt, och de stjälpande faktorerna ligger visserligen bortom hans kontroll men det drar ner helhetsbetyget, tyvärr.