Avalon

Jon Hopkins
Roskilde, 4/7 – 2019

Publicerad: 5 juli 2019 av Malcolm Jeppsson

6

Att hoppa runt på festival till tung housemusik är kul. Men ibland vill man mer än det. Jon Hopkins levererar dansmusik, men letar sig inte tillräckligt djupt ner i sin sentimentalitet för att det ska hålla hela vägen igenom.

Det är en samlad, glad och ödmjuk Jon Hopkins som står på scen när Avalon-scenens ridåer rullas bort. Tillsammans med vackra psykedeliska animationer sveper han en maffig ljudbild över publiken. Står man längst fram känns det nästan som att man blåser bort, men oavsett volymen så är ljudet kristallklart. Basen är tung, det rytmiska är lite vackert trasigt och det tonala är uppfräschande. Under andra numret får Hopkins även besök på scen av två dansare, svingandes ljussablar i olika hypnotiska mönster. Bättre start kan man inte önska sig.

Den melankoliska undertonen i musiken första delen av konserten delar upp publiken och gör att vissa dansar som att det är det enda de vet om, medan andra står och tänker över sina livsval. Bättre än början blir det dock tyvärr aldrig, eftersom att Hopkins överger det tonalt intressanta och experimentella för att ge mer plats åt den mer klassiskt dansvänliga housen. Då slutar de 20-årskrisande snubbarna grubbla, och helt plötsligt står alla och dansar.

  • Konserten är som absolut bäst när Hopkins lugnar ner det och fokuserar mer på sina ambient-inspirerade kvaliteter, men det är så få gånger att jag kan räkna dem på mitt ena finger. De mäktiga, basiga beatsen blir helt enkelt lite långtråkiga, och det märks att många i publiken tröttnar på att dansa på exakt samma sätt i en och en halv timme. Hopkins är dock lika driven konserten ut, och gör sitt allra yttersta för att trycka tillbaks i alla fall lite av den energi som sakta men säkert sipprar ut ur tältet.

    Singularity var ett album som verkligen talade till mig, just för att housen blandades så väl med nerskruvade texturer som hjälpte till med såväl att ge en varm och trygg känsla, som att bygga upp mäktiga klimax. Under konserten finns ingenting av det, och det ger nästan intrycket av att Hopkins bara haft tur i skapandet av albumet. Såklart är det hög kvalitet på musiken i sig – det är inte alls den som är problemet. Problemet är bara att det inte finns utrymme för att andas. Jag går från konserten besviken. Det är mörkt, kallt och regnigt. Ett par som går bredvid mig bråkar.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1956 [name] => Jon Hopkins [slug] => jon-hopkins [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1957 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )