
Live
Jon Hopkins
Sónar Copenhagen, 13/3 – 2015
Publicerad av
Hugo Gerlach
Klockan är halv ett på fredagsnatten och publiken framför Sónar Copenhagens största scen är varm, berusad och lite otålig. Jämfört med Metronomy som spelade på samma scen bara timmar tidigare är kontrasten stor, både på scen och framför den. Där uppe är det mer avskalat, femmamannabandets instrument är bortplockade och ersatta med ett mixerbord med tillhörande laptop. Det är minimalistiskt och luftigt. Nedanför är det raka motsatsen: vi står tätt packade med små möjligheter att röra oss, än mindre hälla i sig mer av den (med danska mått mätt) dyra ölen. Så fort kvällens huvudakt i form av Jon Hopkins träder fram är dock dessa tankar som bortblåsta.
Jublet stiger och när de inledande tonerna av We Disappear dundrar ut genomtalarna lyfts nästan samtliga armar mot taket. Mycket av materialet ikväll kommer från Immunity, producentens mästerverk från 2013 som vi placerade på plats 7 när vi listade våra favoriter från året. Det är en skiva som flyter ihop till en enda enhet, och så ser det också ut ikväll. Oavsett vilka spår det är som mixas ihop är det alltid med enastående precision, och det är stundtals svårt att avgöra var en låt avslutas och nästa tar vid. Inte för att det spelar någon större roll, det här är musik som ska lyssnas på i ett stycke utan onödiga pauser. Således är upplägget för kvällen perfekt.
Bakom Hopkins setup projiceras mäktiga landskapsbilder och stundtals mer abstrakta visuals. Om jag ska vara ärlig håller jag inte helt koll, då jag och många med mig spenderar en större del av spelningen med stängda ögon i ett nästan transliknande tillstånd, där vi ömsom gungar till de lugnare partierna och studsar när det är mer dansant. Under Open Eye Signal slås våra ögon upp, och nu täcks projektionsduken av låtens tillhörande video. Jublet når nya nivåer, och det är nu spelningen når sin topp – även om det bara är drygt 20 minuter in i setet. Basen går direkt in i magen och växer utåt, och de mer subtila detaljerna studsar runt i lokalen innan de penetrerar trumhinnorna. Lyckosubstanserna i hjärnan når en ny högstanivå, och även om det garanterat finns delar av publiken som är påverkade på annat sätt är det nästan helt onödigt. Hopkins musik slår förmodligen hårdare än någon kemisk substans just nu.
Det är också nu spelningen får ett oväntat avbrott: i låtens slutskede slocknar duken och musiken dör ut. Stora delar av publiken reagerar dock med fler bifallsrop – det är omöjligt att tänka sig att denna mannen skulle kunna göra ett misstag, och således måste det vara en del av planen. Det är oklart vems misstaget är, för mörkret och tystnaden är knappast planerad. Två tekniker är snabbt framme och Hopkins slår besviket ut med armarna, och bara någon minut senare är allt startat och färden fortsätter precis där vi slutade. Antiklimax är ett ord att beskriva det, men så snart vi är igång igen är det hela nästan glömt. Tyvärr är stämningen lite förstörd, och det är svårt att hitta tillbaka in i sig själv igen. Spår som Collider och Breathe This Air (utan sånghjälp från Purity Ring, men då resten av spelningen saknar sång är det nog det rätta valet) är fortfarande massiva men når inte samma höjder som tidigare. Det är svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda, för Hopkins mixning är precis lika klanderfri som tidigare, och när spelningen är slut är det fortfarande med en känsla av extas i kroppen – även om det är lätt att tänka på hur fantastiskt det kunde varit, om tekniken inte satt krokben.