Det är någonting med Sverige och den här raka gitarrpopen, det är inte någon hemlighet. Jonas Bergsten verkar älska den. Debutalbumet Ska vinna en miljon inatt dyker rakt ut i havet av svensk pop och skäms inte för sina influenser. Snutansikte låter rakt av som en ledsen Hurula. Genomgående är Håkan Hellström en självklar parallell, det är lika bra att säga det direkt. Men Bergsten kommer undan, för även om han förstås inspirerats av Hellström (både musik och omslag ger Känn ingen sorg-feeling) så är influenserna snarare hämtade från en klassisk 60- och 70-talsrock/soul/pop. Han går tillbaka till rötterna och framstår inte mer som en kopia än vad Håkan själv gör. Och den diskussionen har vi väl sedan länge lagt bakom oss?
Inledande Surf, som rörde upp uppmärksamhet i hemstaden Umeå redan 2011, har ett intro som är förrädiskt likt Girls Lust for Life, ett band som precis som Bergsten förälskat sig i femtio år gammal rock’n’roll-musik och gjort sin tolkning på den. Det är drivande gitarrer, doo-wop-körer och stora drömmar. Tonen är återkommande under resten av albumet, mycket tid har lagts ner på att få till den här 60-talsrotade rockproduktionen – skimrande och tydlig. Basgångarna har sin plats, gitarren sin, trumman sin. Uppbyggnaden är klart inspirerad av Phil Spector och northern soul.
I hjärtat av musiken står dock den livsbejakande enorma popen. Ni vet vad det är när ni hör den, ni kan mallen utantill. Frågan är svår att undgå – har lågan slocknat för denna typ av musik? Ja, Bergsten hade högst sannolikt haft en större publik för tio år sedan och att popdiskursen de senaste åren svängt från Broder Daniel till Silvana Imam verkar ha gått honom obemärkt förbi. Men den här musikstilen har en lika självklar plats hos den svenska folksjälen som sill och potatis, det är ett som är säkert.
Bland alla texter om vinfyllor i sommarnatten, naiv kärlek i månljuset och andra nästan löjligt episka teman är det både en fördel och en nackdel att uttrycket saknar svärta, att det är fullt ut romantiskt. Även när han sjunger om hjärtesorg är det den här varma pirrande känslan som han bygger på. Både Gör inget dumt nu och Martina handlar om självdestruktiva vänner, men det låter ändå som sista dansen på skolbalen i en highschoolfilm – fullmånen lyser och känslorna spirar.
Det har mycket att göra med hans okomplicerade sätt att skriva texter. Ungefär som när Magnus Carlson gjorde northern soul på svenska och blottlagt sjöng “jag ber dig nu, sträck ut din kärleksfulla hand till mig” och det blev så rakt och öppet på detta språk att man nästan vred sig av sekundärskam. Men det är ju det northern soul är, och det är vad Jonas Bergsten snappat upp. Han sjunger simplistiska texter som konfronterar det svenska språket. Han dekorerar inte orden mer än vad som behövs för att förstå. Och det är rätt fint.
När han berättar att han skulle vilja kunna simma som en delfin i Umeälven på Du är min regnbåge (ja, ni hör väl på titeln) är dock ett exempel på när han tangerar gränsen till att bubblan av den varma pirrande känslan spricker, och vi i stället börjar jämföra med när Electric Banana Band sjöng om att vilja bli som tumlande delfiner och simma runt med underfundiga miner. Illusionen får inte spricka för att det här ska fungera, och allra oftast håller Jonas Bergsten det vid liv. Men för att också göra det i det långa loppet krävs att lite förutsägbarhet och naivt romantiserande skärs bort. Tills vidare klarar vi oss gott på den fantastiska känsla för melodi och popeufori som han visar på sitt debutalbum.