När Jonas Lundqvist spelade på Liseberg i juni 2016 pissade vädergudarna i vanlig ordning på allt som stod emellan dem och västkustsasfalten. Det var oavbrutet. Alla hade gett upp. Publiken som trotsade regnet gjorde det naturligtvis för Jonas skull men också för att allt ändå redan var genomblött. Ingen människa kunde förstås sticka under stol med att det var misärartat men det kändes familjärt på något sätt. Det var ju såhär det alltid blev. Det var ju en klassiker att stå en ”sommarkväll” med en monsun i skorna på en konsert där alla, inklusive artisten, mest längtade efter en filt och ett järn. Hur mycket folk än älskade människan på scen och vice versa.
Det lockar förstås alla kroniskt sargade själar som ”upptäckte” Vasastan tidigt 2010-tal (undertecknad) och champagnevänstern längs treans spårvagnslinje att vältra sig i hur mycket de, för att citera Anton Kristiansson, ”älskar att hata den här fucking stan”. Tillvaron som pendlade på en skala mellan Jazzhuset och Sincerely Yours: att desperat försöka passa in med det helvitsklädda tennisetablissemanget trots att man var född på tok för sent in på det marginaliserade 90-talet, och samtidigt outtröttligt försöka charma Schillerskakillar i det forna rökrummet (rest in peace) med att knäppa skjortan ända upp till pannan, dra halsbloss och säga något coolt och poppolitiskt. Man var missförstådd. Man var förvirrad. Man var kommunisten bland borgarna och borgaren bland kommunisterna. ”Man vill ju bara vara med / Så tycker du, så tycker jag / I mina händer finns det ingenting jag gjort själv”.
Att lyssna på Jonas Lundqvists musik är på sätt och vis att få allt det här bekräftat. Det har hänt och det sög. Jonas fattar. Livet är som bekant vad det är, med alla sina förnedrande bakslag staplade på varandra (”vuxna människor ångrar sig om nätterna”). Att snacka med en barndomspolare om att känna sig körigast på krogen är samtidigt automatiskt att snacka om egentligen allt annat. I ett avseende har det kanske alltid präglat Lundqvists texter: den krisartade, ändlösa jakten på samhörighet som gör oss permanent ensamma (”vi ska alla dö som grisar”) men stundtals också väldigt nära (”vi ska alla dö som grisar”) i vilken bemärkelse man än behagar tillskriva mänskligheten.
Med sitt fjärde album som soloartist hade Jonas Lundqvist, i linje med en hel del andra, kunnat balla ur på ett eller annat sätt. Så blev emellertid inte fallet. Faktum är att han snarare ballar ur alldeles för lite. Lundqvists skapelser har tidigare känts som ett förstoringsglas direkt ur allas våra ambivalenta ”Gbg for ever”-hjärtan, möjligen tack vare det till synes mycket enkla jämviktstillståndet mellan hudlös diskbänksrealism och uppgraderingen av egenskaperna ”trallvänlig” och ”svängig” från högst osexig till högst sexig. Det krävs viss frenesi för att kunna blotta sin skörhet. Och även om Lundqvist sammantaget, rent musikaliskt, återigen lyckas sätta fingret på något som känns väldigt ledsamt inuti euforin, så blir texterna dessvärre stundtals lite väl, så att säga, pedagogiska: ”Relationer, kan riva dig / relationer, kan lyfta dig / Relationer, de finns kvar i dig för alltid / Relationer, finns jag ens utan dig”. Med det sagt: det här kommer lyssnas på maniskt i hörlurar på väg hem från klubbar och barer när allt i sedvanlig ordning känns riktigt pissigt och man längtar hem men inte vet riktigt till vad.