Jonathan Johansson
Bråvalla, 27/6 – 2015

Mot en havsblå fond gör Jonathan Johansson tillsammans med sitt band små poetiska nedslag i vardagliga ämnen. Han beskriver Stockholm som en perfekt, vacker stad där alla är vita. Och ensamma. Han beskriver sitt Malmö på ett sätt som gör att hans val av ord inte längre bär någon betydelse. Det är hur han säger det. Han tar oss till Berghain och frågar ifall vår mest intensiva vänskap i slutändan river upp såren eller håller dig om ryggen när du tappat plånboken. Men de små poetiska historierna är ingenting mot den stora politiska verkligheten. Den förrädiskt skärgårdsblåa färgen symboliserar skiftar istället till att symbolisera taggtråd och död när Liv Strömquists röst mellan två låtar beskriver de förlorade liven i Medelhavet.

Det är så klart medvetet Smart pop med stort S, men Johanssons stämma rymmer inga falska toner på vare sig ett tematiskt eller musikaliskt plan. Och när det redan tidigt i de funkiga gitarrslingorna slår mig att jag lyssnat på maskiner (nåja) under hela festivalen och kanske ändå gått miste om någon form av X-faktor känns det hela rätt kul och fräscht. Bandets spelglädje är som allra tydligast längst ut i det funkiga medan samspeltheten accentueras under några minuter när bandets gitarrer plötsligt tar skepnaden av Godspeed You! Black Emperors dito. Mellan varje låt ser Johansson noggrannt till att tacka publiken för deras engagemang. Det blir liksom aldrig slentrianmässigt och det är rätt uppenbart att han menar allvar med sin konst (vilket är tillräckligt sällsynt för att uppmärksammas). Men mitt i allt det fina, det hjärtbrytande, tvingas jag erkänna för mig själv att Johanssons havsvågor av en eller annan anledning aldrig når hamn. Framför mig står två tjejer lutade mot varandras axlar. De gråter. Ifall det är på grund av den nästan skamlöst polerade musiken, Johanssons poesi, eller något ovidkommande för spelningen vet jag inte, men deras känsloläge sätts ändå i perspektiv. Att resten av den rätt lilla skaran som letat sig in i Pacific-tältet för att se spelningen skulle reagera på samma sätt känns inte riktigt rimligt. Och för allt som är rätt i den här showen är det så himla trist att peka på något som ligger utanför artistens förmåga att förändra som det bristande elementet. Desto mer geografisk förankring Jonathan gör i sina mellansnack ju tydligare blir det att Bråvalla aldrig skulle kunna vara ett av hans smultronställen. Fansen finns inte här, och om de gör det så har de valt att gå och se Kent istället, som spelar samtidigt, bara 200 meter bort.

Någon annanstans, någon annan gång, är jag övertygad om att exakt den här sammansättningen skulle kunna lyfta publiken upp till månen. Nu är det bara väldigt bra, och att övergången till Andrea Bocellis Con te partirò efter bandets sista spelade ackord lyckas stimulera någon form av stark känslomässig reaktion hos mig säger egentligen allt.