Jonathan Johansson
Stockholm, 29/4 – 2015

Inte långt efter att publiken blivit positivt överraskad av den karismatiske Jonas Lundqvists solida framträdande så ljuder de varma gitarrslingorna från Stromboli Brinner från scenen. Precis som på skiva så låter de både nostalgiska och futuristiska på samma gång, som om Jonathan Johansson lyckats fånga en liten spillra av 80-talet likt en fjäril i en väldigt modern glasburk.

Johansson har utvecklats mycket som scenartist sen sist vi såg honom. Han är både dryg, varm, ödmjuk och fåfäng samtidigt. Han rör sig självsäkert över hela scenen med ett alldeles eget, vampyriskt kroppsspråk. Han läser en fantastisk dikt innan han drar igång malmöhyllningen Alla helveten.

Hela liveupplevelsen har blivit större, med en ambitiös ljusshow, ett proffsigare band, och ovanligt bra ljud för att vara på Debaser Medis. Äldre låtar, som till exempel Stockholm och En hand i himmelen, har fått sig en makeover så att de lättare passar in i den övergripande ljudbilden. Den uppdaterade varianten av Blommorna låter lite mystiskt när verserna som vanligtvis går i moll förbytts till dur, men de här rekonstruktionerna är ändå ett ambitiöst och beundransvärt drag av en artist som inte verkar nöja sig med något mindre än perfektion.

Bäst är ändå låtarna från senaste albumet Lebensraum. Bandet översätter skivans snygga produktion till livemiljön på ett imponerande sätt. Den instrumentella passagen i Dålig stjärna (Min BFF i Berlin) är konsertens musikaliska höjdpunkt och visar Johanssons band från dess absolut bästa sida.

Är det här då en perfekt spelning? Nja, trots en del otroligt bra mellansnack så utsätts vi för överflödiga beskrivningar av låttexters innebörd och en del mållöst prat. Men på det stora hela så har Jonathan fört sina Lebensraum-låtar till scenen på ett klanderfritt sätt som denna kväll får många popluggar att svänga i luften. Framförallt så är det fantastiskt att Johansson numera inte bara är en kompetent musiker, utan också en scenpersonlighet att räkna med.