Jonathan Johansson har båda händerna i himlen

Du nämnde att det har gått i ett, ändå släppte du plattan tidigare än det först var sagt.

Ja, det kanske blev så. Jag är så ointresserad av allt det där. Inte ointresserad, eller jo – jag är ointresserad, men jag vet att det är viktigt.  Hur som helst: första datumet krockade med andra stora artisters släpp, så vi fick helt enkelt släppa tidigare.

Love & Devotion skiljer sig en del från Lebensraum! vad gäller till exempel tema. Var kommer det ifrån?

Jag gör ju alltid nån vändning på varje platta. Jag vill att varje platta ska vara sin egen värld och ha sin egen inre kontext. Det började som en lek: jag hade börjat skriva och spela in tillsammans med David Lindvall, vi hade skrivit tillsammans på Titiyos 13 gården och vi fortsatte att skriva tillsammans. Vår ambition från början var att skriva enkla dumma poplåtar. Bara för att testa om vi kunde det. Varken han eller jag kommer från – hej! Här kommer han! God dag.

David Lindvall gör entré, hejar, upptäcker förtjust smörgåsbuffén som står uppdukad för bandet.

– Vår vän Oskar Linnros var med på ett hörn också, fortsätter Jonathan. Det var utan några stora grandiosa planer från början. Men jag märkte ju vad det var jag skrev om, och det var om min relation.

Det var aldrig att du försökte streta emot?

Nej, tvärt om. Så mycket har jag lärt mig, att det som kommer ut, det ska ut. Efter tredje, fjärde låten, när jag märkte att det är det här jag skriver om, så tänkte jag: det är väl inga konstigheter att göra en skiva om kärlek?

Om man bortser från kärleken, som ju är väldigt central, så handlar det fortfarande mycket om konflikten kring att vara äkta och samtidigt att vara ”någon”. Du riktar mycket kritik mot den här cirkusen, att vara någon. Är det dig själv eller andra du kritiserar?

Såklart både och. Och – kritik och kritik, det är ju bara ett faktum som vi lever i. Jag är långt ifrån den första som försöker sätta ord på det, men vi har fortfarande ett behov av att göra det, om och om och om igen. Att påminna oss själva om att vi måste fortsätta försöka leta oss fram till what matters. Jag har absolut inget emot att sälla mig till skaran som försöker förstå vad det här är för någonting, de som i någon bemärkelse bara försöker skriva sig fram till något som känns värdigt och vettigt.

En bandmedlem dyker upp och Jonathan Johansson tystnar, säger att han blir så nervös. För vad uppdagas aldrig – kanske för att folk ska höra honom prata om så pass pretentiösa ting som what matters. I stället pratar han med kollegan om sin kvarglömda garderob och upptäcker glatt att det finns avokado bland de uppdukade påläggen. De nästkommande minuterna ägnas åt att omsorgsfullt mosa ut grönt över ciabattan.

Hur gör du själv, för att försöka vara real?

Ha! Det har jag aldrig sagt att jag försöker.

Fast det är ju uppenbarligen någonting som du uppskattar hos andra, det märks ju i till exempel Real Thing. Strävar du inte efter att vara äkta du också?

Jo, såklart.

[Paus.]

Och det är jag säkert också, ibland. Jag har säkert mina områden där folk vet att de kan lita på mig, att jag inte låtsas vara något annat än vad jag är. Men sen vet jag ju också att man känner i hela kroppen när man låtsas.

Tror du det är svårare nu att vara äkta än det har varit förr i tiden?

Nej. Jag tror att varje tid har sina lögner och förställningar och masker som man måste handskas med. Men det är klart att vår tid är något slags hyperrealitet jämfört med för 100 år sedan, men det fanns, alltså – det var ju inte bättre förr, det tror jag fan inte. I don’t think so.

Det är kul att du säger hyperrealitet – virtual reality-glasögon blev årets julklapp. Är det tidsenligt tror du, att man vill bort?

Flykt har väl alltid varit ett sätt att hantera verkligheten. En gång i tiden var det teater, sedan var det romaner, sedan var det filmer. Nu är det… goggles. Fast vi leker ju med elden, små kids som lever sina liv framför sina datorer – det är klart som fan att det är en flykt som gått överstyr. Men flykt kan gå överstyr på så många sätt.

Du började i Köpenhamn i går och du kommer avsluta i Malmö, är det med flit du väljer att avsluta på hemmaplan?

Ja, det är det. Jag vill antingen avsluta i Stockholm eller i Malmö. Båda är hemma och på båda ställena finns de närmaste. Det är dem som man vill vara bäst inför, när allt kommer omkring. Så, ja, det är medvetet – men än är det ju inte slut, den här turnén ska fortsätta i sommar och nästa höst. Även om den säkert kommer att se annorlunda ut.

Angående Stockholm, är det vad som du sjunger om som Bullshit City?

Haha – ja. Men det kan vara vilken stad som helst, det är mer ett tillstånd – men det är faktiskt en parafras till Ulf Lundell. Det är det ingen som vet. Han har en låt som heter Stockholm City och i typ femte versen så säger han ”bullshit city” i stället för Stockholm city.

Är det bara en omskrivning av Lundell eller ligger det något i att vara i en bullshit city?

Nej, sen är det ju en lek – låten heter Bull City, som är en lek med skånskans ”bull” [kan jämföras med ”tråkigt; trist; synd”, reds. anm.]. Det var mest bara kul, inte så mycket mer än så. Jag bär på en enorm hatkärlek till Stockholm, men herregud, jag har bott där nu i snart sjutton år och jag vill inte bo någon annanstans. Jag har ett liv där, jag har ett bra liv där, även om jag på något sätt hela tiden har känt att jag måste se upp med vem jag blir i den staden. Vilka krafter som drar i mig, som person, när jag lever det liv som jag lever där. Det handlar om massa olika saker. Karriärsklättrande, statussymboler, revirtänkande. Listan är lång. Det bara är så, faktiskt, per automatik, att det är lite uppskruvat i den staden, om man jämför med andra städer i Sverige. Den är bara lite mer.

På gott och ont?

Ja, på gott och ont i den bemärkelsen att jag behövde Stockholm för att få… ändan ur arslet? Ändan ur vagnen! Jag behövde den staden och det klimatet för att tvingas ta mig själv på allvar, våga tro att det kanske kunde vara möjligt att följa en dröm.

Du skriver mycket om att ”make it” och enligt den konventionella definitionen så har ju du gjort det. Hur känns det?

[Frågan möts av lång tystnad.]

Du håller inte med?

Jo. Vad folk kanske inte förstår utifrån är att jag hela tiden ligger precis ovanför vattenytan för att få det här att fungera. Jag har liksom aldrig fått ett brett genomslag, någonsin, har hela tiden legat under radarn på många sätt. Om man ska göra så pass välproducerade album och så pass välproducerade turnéer som jag gör, kostar det så fruktansvärt mycket pengar. Det är verkligen hela tiden – hela, hela, hela tiden – på gränsen. Jag umgås med folk som tjänar skitmycket pengar på exakt samma sak. Om man jämför med dem så har jag kanske inte riktigt ”made it”. Men min dröm – jag gör ju precis vad jag vill göra. Det är sant. Och det är jag så sjukt tacksam över. På riktigt.

Om det då är den konventionella definitionen, har du någon annan definition av vad det är att lyckas? 

Ja, det är klart jag har. Jag är uppfostrad i en kontext och miljö där världslig framgång inte är det viktiga. Det är ju absolut viktigare att vara lycklig än lyckad. Klyschorna sprutar, men att få leva sitt liv i ett samhälle som tillåter att man får uttrycka sig fritt, det räcker rätt långt. Att man kan betala hyran på det, det är egentligen bara en bonus. Det är ju den stora ynnesten att få hålla på som är det mest lyckade i det här, kanske.

Viktigare att vara lycklig än att vara lyckad, alltså.

Det kan man fucking skriva på väggen.

Är du det? Lycklig?

Jag har skitfina vänner, jag har ett jobb som jag älskar och jag lever med en person som jag älskar – så, ja, på pappret är jag lycklig. Sen har jag mina demoner, som alla har, och jag är absolut inte lycklig varje dag. ”Anyone can be happy…” Vem fan var det som sa det? ”Happy… I’m not interested in being happy” – jag vet inte, vi kan googla det.

Du nämnde välproducerade plattor och välproducerade turnéer – senaste turnén var Trilogiturnén och jag kan tänka mig att det inte riktigt blir samma sak nu. Hur har tankarna gått?

Det har såklart varit ett litet krux: vad gör man efter en sån maxad grej? Varför ska folk gå och kolla på mig efter att de har sett det där liksom? Fokus nu har faktiskt bara legat på att göra en mycket mer direkt och effektiv popkonsert, som är över innan man ens fattat att den har börjat. Vi försökte till en början att jobba med att göra en konsert där man radar upp tio, vad heter det, effektiva låtar? De mest hänryckande låtarna. Sedan inser man att en konsert har sin inre dynamik och att om man inte plockar ner en konsert någon gång, så finns det inget syre i den. Det måste få vara så också, om det ska bli bra, tycker jag. Det landade där ganska direkt. Vi får se om vi har lyckats.

Det här med att du vill göra en ny vändning för varje platta – nu har det ändå varit fyra ganska distinkta album, har du någon tanke om nästa?

Nej, jag har inte det. Jag tänker inte tänka på det på ett tag. Försöka. I vanliga fall gör jag alltid det – redan innan plattan är färdig börjar jag tänka på nästa. Nu har tempot varit så sjukt högt att jag tror att jag för allas skull, för min egen och alla andras skull, bara ska låta det vara ett tag.

Ta semester.

Nej, det har jag inte tid med. Men ta semester från att tänka framåt. Man måste nog leva lite grann också, för att ha något nytt att skriva om. Skulle jag säga.

Då är det vad som väntar då – lite liv.

Lite liv. Gärna det, that would be nice.