Det första fröet till Jonathan Johanssons nya skiva såddes när han hösten 2013 gjorde en resa till Sicilien. Tanken var att där påbörja arbetet med ”ännu en duktig Jonathan Johansson-platta”. Efter nyheten om en flyktingbåtskatastrof utanför Italiens kust blev det dock ändrade planer. Texten till singeln Alla helveten, som behandlar just social orättvisa och har en betydligt rakare framtoning än vad som tidigare hörts från Jonathan, föddes. Därefter stod det klart att det skulle bli en annorlunda skiva, både tematiskt och musikaliskt.
Och annorlunda är det. De lågmält pulserande storstadshymnerna är lagda åt sidan, och istället arbetar Jonathan vidare på den popmusikaliska soul/disco/funk-revival som slog igenom på bred front i och med Daft Punks senaste skiva. Inledande Stromboli brinner bjuder på funksvängigt gitarrspel, och i Midsommarkransen baby utgör den lekfulla och tunga basen motor. Allra mest 60-tal blir det i Svindel och vind, där ett kaxigt intro och spontana sångutrop ekar James Brown på ett nästan övertydligt sätt. De flesta av låtarna är perfekta soundtrack till peppade vår- och sommarkvällar; 2015 års motsvarighet till fjolårets somriga debutsläpp från brittiska Jungle.
Parallellt med detta går det dock ana spår av den Jonathan vi känner sedan tidigare. En jämförelse mellan Ny / snö och förra skivans Redan glömda visar att han inte planerar ge upp det luftiga halvtemposvänget i första taget, och den trevande och otroligt vackra kärleksförklaringen Du kommer krossa har en lågmäldhet som känns igen. Kombinationen av detta och det annars så målmedvetna svänget resulterar i en skiva som är svår att ringa in, men ändå har en välavvägd albumdynamik och stringens. Det finns utrymme för högt och lågt, långsamt och fartfyllt, men blir för den sakens skull inte spretigt. Hemligheten är det loungigt funkiga soundet, som klär samtliga låtar i en enhetlig skrud.
Texterna behandlar skilda ämnen som nyförälskelse och uppväxt, men ses hela tiden genom den lins som utgör skivans genomgående tema: den skuldfyllda känslan av att bevaka världen från en privilegierad position. Alla helveten och Ny / snö kan ses som rena manifest mot stängda gränser och nationalism, men istället för att attackera institutioner och politiker tas det ned till individnivå: en rik västerlänning bredvid en utfattig flykting. Ny / snö ackompanjeras av en video inspelad på Benidorm, ett kustbeläget spanskt semesterparadis tillika första anhalt för många båtflyktingar. Här finns västerländska poolbadare med drinkar i handen sida vid sida med drunknande afrikanska migranter. Bokstavligt talat.
Jag får känslan av att Jonathan Johansson den här gången är strax före sin tid, trots att han egentligen utvecklar en redan existerande trend. Det finns någonting i det slicka soundet och de kontrasterande mörka texterna som känns framtida, men samtidigt otroligt relevant precis just nu. En kvalificerad gissning är att mer popmusik kommer gå åt samma håll under den närmaste tiden. Vi kan åtminstone hoppas.