Jonathan Johansson har börjat prata om sin musik på ett helt nytt sätt. ”Ett gäng goa låtar” heter det kort och gott i de intervjuer som tillhört släppet av Love & Devotion. De mångbottnade konceptalbum han tidigare värkt fram är långt borta. Också arbetsprocessen har den här gången varit mindre ängslig, vilket märks i den ovanligt korta tid det tagit för albumet att bli till.
Samtidigt har även Love & Devotion ett genomgående tema: att möta personen man ämnar stanna hos tills man dör. Det började hintas om redan på Lebensraum!, med vackert sköra kärleksskildringar som Du kommer krossa, och med tidens gång har fokus nu skiftat från den första skimrande förälskelsen till en vardag med alla tvivel öppna. Mantrat ”det är lätt att börja tveka när giftet slutat verka” återkommer flera gånger och i sina modigaste stunder målar Jonathan Johansson tvåsamhetens fulaste sidor på gigantisk canvas: ”Vi kommer säkert stå i nåt pissigt gathörn och säga allt man aldrig kan ta tillbaks” spår han i Släng alla heartbreakstråkar, albumets mest gripande spår.
På andra sidan spektrat finns de lediga, raka och nästan euforiska kärleksförklaringarna i Real Thing och Sommarkläder. Här gifter sig texterna med Jonathans mer prestigelösa inställning till musiken och ger ett par glada funkdängor. Samma avslappnade ansats finns i Vem av alla och Old News. Det är som han säger: ett gäng goa låtar. Att höra Jonathan Johansson fortsätta på den inslagna vägen av skimrande R&B-sväng – med spelglädjen i första rummet – är befriande.
Samtidigt har enkelheten och temats djupdykning i det privata sina baksidor. Love & Devotion dras med smörighetsproblem, vilket framför allt märks i Du så fin, där vi släpps längre in i gulliga kärleksförklaringar än vad som är intressant. Över huvud taget har återgången till den privata sfären skett på bekostnad av det konfrontativa fokus som fanns på Lebensraum!, vilket visar sig vara ett stort pris att betala. Bredvid de brutala insikterna om tvåsamhetens avigsidor är det här också vuxet på det mindre smickrande sättet: aningen navelskådande och verklighetsfrånvänt.
Visst finns exemplen på den kryptiska men stenhårda Jonathan fortfarande där: Ti amo är en spoken word-rebus som fortsätter att fascinera gång på gång, trafikljussamplande We Above ligger öppen för tolkning. Men de är undantag, och på det stora hela rör det sig om en ordinär och dechiffrerad popplatta. Det gör det lätt att sakna auteuren och aktivisten Jonathan Johansson. Oavsett hur bra musiken låter.