Foxygen bildades redan 2005 av vännerna Jonathan Rado och Sam France men det var inte förrän de skrev på för Jagjaguwar förra året och släppte sin ”riktiga” debutskiva We Are the 21st Century Ambassadors of Peace and Magic tidigare i år som världen fick upp ögonen för dem. Under de åtta månader som gått sedan bandet släppte debuten har rapporter om inställda turnéer, internt bråk och dylikt dominerat mediebilden kring bandet – och mitt i allt det här släpper gitarristen Jonathan Rado sin solodebut.
Liksom Foxygens material är Law and Order en övning i att återskapa sextio- och sjuttiotalet men till skillnad från utmärkta We Are the Ambassadors of Peace and Magic klarar inte Rado av att hålla nivån uppe över hela skivan. Tvärtom är det något av en berg-och-dalbana med riktigt höga toppar och allt för djupa dalar. Den sextiotalsdoftande första singeln från skivan, Faces, där Rado gästas av Tim Presley från White Fence, satte ribban högt för resten av skivan med en briljant melodi och låtskrivande på högsta nivå.
Faces är skivans klart bästa spår, och det som känns klart mest genomtänkt och färdigt. Skivan innehåller många intressanta idéer, men resultatet är inte tillräckligt genomarbetat – vilket är synd då Rado helt klart har talang så det räcker och blir över. Förutom Faces fungerar Oh Suzanna!, lo-fi-balladen Looking 4 A Girl Like U och garagerockspåret I Wood bäst, men speciellt Looking 4 A Girl Like U hade kunnat bli ännu bättre med lite mer jobb. Inledande Seven Horses – som av någon outgrundlig anledning valdes som ett av de spår som släpptes inför skivan – är ett av skivans tråkigaste moment; långsamt, trevande och utan att riktigt nå någonstans alls.
Law and Order är en resa genom sextio- och sjuttiotalets rockmusik – Rado bjuder på allt från ren sextiotalspop och bluesrock till garagerock, folk och psykedelia på femtio minuter. Resultatet blir en imponerande bredd, men gör även att skivan blir något schizofren – något som kanske inte hade varit ett stort problem om allt material höll samma höga klass som topparna. Man hade önskat sig en mer koncentrerad och fokuserade Jonathan Rado och förhoppningvis får vi det till nästa skiva – men samtidigt är den oberäknelighet och rastlöshet som Rado och Foxygen utstrålar en del av charmen. Law and Order har potential och talang men är som det är endast ett halvfärdigt hafsverk.