José González
Stockholm, 8/12 – 2015

José González har aldrig varit särskilt extrovert på scen, snarare har han tvärtom beskrivits som introvert och stundtals långrandig. Men i grund och botten har det alltid handlat om en anspråkslöshet som genomsyrat både hans scenpersona och musik. Det går inte att vara annat än tyst mellan låtarna när man spelar så finstämd musik, allt annat vore banalt. Efter några år som frontperson i bandet Junip släppte González tidigare i år sitt tredje soloalbum, den lågmälda men ändå rytmrika Vestiges & Claws. Det är även det albumet som står i centrum denna regniga decemberkväll, även om låtmaterialet sedvanligt kretsar mellan eget och lånat.

Mycket har hänt sedan versionen av Heartbeats figurerade i den där reklamen med de studsande bollarna. På scen känns González, som numera spelar för utsålda hus på andra sidan Atlanten, än dock fortfarande som den blyga biokemisten från Angered. Produktionen är avskalad men ändå maximerad. Det behövs liksom inte mer än en gammal teater, en stilren backdrop och ett band för att José González musik ska realiseras till fullo. Bandet, som är uppställt som en halvmåne bakom González själv, gör hela tiden allt för tjäna kompositionen. Inga musikaliska utsvängningar sker, och det märks klart och tydligt att allt är genomtänkt – från vartenda litet congaslag. Stundtals resulterar detta i att publiken sätts som i ett transliknande tillstånd, när rytmerna florerar runt och runt som en repetitiv karusell. Arthur Russell-covern This Is How We Walk on the Moon skalas av till den grad att bara det rytmiska låtskelettet kvarstår, och den i kväll psalmliknande Walking Lightly blir påfallande vacker med hjälp av stämsång.

I González texter återfinns ofta humanistiska teman, hopknutna med en poetisk finess. Den lyriskt extroverta Kylie Minouge-låten Hand on Your Heart blir i all sin enkelhet makalöst vacker i kväll, framförallt i kontrast till det övriga materialet. Att det inte är González låt från början märks direkt, och det är just därför den gör sig så bra – han gör den till sin egen. Även Vestiges & Claws kanske allra finaste ögonblick, Let It Carry You, arrangeras om och avslutas i en stilla eufori. José Gonzáles är helt fantastisk ikväll.

”Don’t let the darkness eat you up”, sjunger José González i avslutande Down The Line. En uppmaning som är mer än passande att ge i dessa mörka tider. Bortsett från några nervösa tack och låtintroduktioner är González tyst ikväll. Några anekdoter eller annat som brukar ackompanjera musik med akustisk gitarr i centrum syns inte till. Ikväll var det musiken som fick tala – helt sonika.