”Tidigare har det gått så mycket tid till att sitta och vara bakis. Jag saknade att lära mig nya saker, så jag bestämde mig för att fylla tiden med sådant som intresserar mig.”
Det känns orimligt vältajmat att Vestiges & Claws officiellt kom till världen den första vårveckan. Det poestiskt drillade och naturalistiska albumet har kommit att bli lite av ett obligatoriskt soundtrack när jag knatat i klen vårsol i februari. Albumet är sprunget från José González egna evolutionära musikaliska process. Han fortsätter bara att växa. Om Gonzalez istället för Darwin hade langat till Galapagos hade Vestiges & Claws blivit teorin som inspirerat oss om omvärlden.
Senast han höll sig framme under eget namn var 2007 med albumet Veneer. Gonzalez sa då i en intervju att hans texter talar om ”människans korkade natur”. Och även om två plattor och ett par EP:s med hans band Junip hunnit emellan så tycks den uttalade retoriken klänga kvar. Singeln Every Age handlar om hur vi slumpmässigt föds i olika former och in i olika tidsåldrar men fortsätter att sträva efter en samexistens. Det är med enkla melodiska medel albumet i sin helhet blir ett harmoniskt och existentiellt storkok. Dansande fingerspel, visslingar och lätta men även stundom, dominanta, slagverk som går på rundvarv. Det är som att lyssna på en repetitiv klassiker utan att bli less. Det avslutande spåret Open Book är delvis som att läsa en dagbok utan att den är för invärtes.
Texterna är resultat av genuina observationer om just människans korkade natur. Den älskade folksjungande biokemisten från Angered lyfter blicken och tolkar omvärlden. Spåren är harmoniska och organiska. Även fast det är mer filosofi än molekyl så finns en balans mellan de båda som gör albumet och melodierna betydligt rikare. En kan nästan se framför sig fingerplockande över strängar, sömnlösa nätter, ekon och extremt välkomponerade musikalisk geometri i ljuden. Albumet är mer detaljrikt än tidigare, som i Let It Carry You, som i ett högre tempo ger handklapp och slagverk större plats.
För mig slutar José González inte att vara intressant. Det är formgivande, tålmodigt och, för egen del, minnesväckande. Texterna rör vid fragment som känns familjära vilket gör upplevelsen till en realistisk sagostund om det smutsiga i det förfinade. Det finns en gnutta förtröstan och hopp i det hårda och karga.