Det ser ljust ut för Josefin Öhrn och hennes befrielse. I sällskap av namn som Seinabo Sey och Beatrice Eli blev de i vintras nominerade till en Grammis för årets nykomling, med knappt något mer än EP:n Diamond Days i historiken, även om de i och för sig hunnit med ett Roskildegig och en turné tillsammans med Goat. I debutalbumet från konstellationen gräver de nu ner sig ännu lite djupare i sina blandade influenser – Horse Dance söker att hypnotisera och agitera med drömsk släpig sång, distade gitarrer och kraftfulla slagverk.
Likt en stålrygg som håller uppe albumets konstruktion pulserar trummorna under de psykedeliska ångorna. Sakta men säkert byggs låtarna upp till ett kontrollerat klimax som sedan långsamt fadear ut i etern igen. Josefins röst ligger som en slöja över musiken och fungerar som en motvikt till ivriga slagverk och distade gitarrer. Man ska dock inte låta sig förvillas av mjukheten i hennes röst, med textrader så som ”I’m not waiting for a green light. Good girl, watch your step” råder det inga tvivel om att det harmoniska skenet bedrar.
Horse Dance känns alltid naturnära – Öhrns sparsmakat mässande narrativ för oss på en resa från dammrykande afrikanska savanner i Sunny Afternoon, till en ranch på den amerikanska slätten i introt till eskapistiska Take Me Beyond, där vi också finner en grandeur som återfinns på The War on Drugs senaste. I Green Blue Fields drar syntarna iväg till något som kan liknas vid The Horrors medan vi i You Have Arrived blir vaggade som av en ormviskare in i hypnos. Dessa expeditioner till trots ter sig albumet aldrig spretigt. Bandet lyckas fläta ihop uttrycken till att funka oproblematiskt bredvid varandra.
Stabilt galopperar bandet genom albumet, men släpper man koncentrationen för en sekund är det lätt att tankarna flyter iväg från musiken. Detta må vara avsiktligt, men vid en första lyssning känns det ibland som att kortegen vekar ha fastnat i sin repetitiva monotoni för att stampa runt på samma ställe. När Josefin uppmanar lyssnaren att ”let yourself go” är det något frustrerande över att de aldrig själva helt släpper behärskningen – albumet hade tjänat på att ha åtminstone en totalexposition. Det närmsta vi kommer detta är Sunny Afternoons refräng med dess unisona urladdning.
Ändå har Josefin Öhrn + The Liberation rest sig från EP:n med något intressantare och mer komplext. Och om den inspelningen genererade en Grammisnominering, vad kan då detta album tänkas leda till?