Efter att ha skrämt livet ur en fastighetsmäklare med Far & Son, stulit showen från Lorentz under Där dit vinden vänder där alla jantelagar bryts med avslutande textraderna ”spela korten rätt fast jag fick den sämsta handen / Joy är nåt som ingen annan är” och påstått att svensk hiphop får henne att tappa hjärnceller har Joy M’batha visat noll intresse att komma överens med någon – allt detta inom loppet av ett år.
Hon har redan bevisat att hennes arrogans fungerar lika bra inspelat som på nyhetsrubriker genom debutsingeln Kattliv, vars texter prytt både studentflak och tatuerad hud, men självförtroendet har gått från Allsvenskan till Champions League på Glädjeflickan. Likt en annan vandrande hybrisformad människa, bättre känd som Kanye West, så har hennes livserfarenheter och brist på förtroende för människor fått henne att kröna sig själv till världshärskare.
Det finns ingen plats för kompromisser på någon av Glädjeflickans fyra låtar, där hon minst en gång under vardera spår talar om hur mycket hon älskar sig själv eller jämför sig med något religiöst – som på det första spåret Ingen hejd. Hon vågar gå så pass långt att hon jämför sig med en övre makt under raden ”tack gode Gud / tack gode Joy”, men när hon levererar närmast gudomligt flyt i texterna genom varje låt är hennes självbild väldigt lätt att förstå. När texterna inte är intensiva och självälskande bevisar Joy att hon även behärskar humor precis lika bra som narcissism, till exempel under Jag har änte gjort nått, där charmiga rader som ”jag har inte gjort nåt / jag har gjort allt” och ”jag är skyldig till att vara oskyldig” finns, eller så enkelt som hennes version av ”hakuna matata” – Hakuna M’batha.
Något som imponerar är valet att göra vissa partier helt instrumentala, där viljan att skapa ett så dansvänligt släpp som möjligt skiner igenom. Hennes erfarenheter ifrån Malmös nattklubbscen har influerat hårdheten i musiken, vilket gör att det finns flera målgrupper bortom hiphop eller R&B som kommer uppskatta Glädjeflickan. Det är så pass medryckande och smittsamt att både fans av house och EDM kommer vilja ansluta sig till Joys fanskara när Jag har änte gjort nått och Ängelina Jolie ljuder.
Det som oroar lite är att Joy möjligtvis har lagt alla kort på borden med dessa låtar. Till och med Kanye tog några år på sig att bygga upp hans enorma självförtroende, men Joy börjar direkt med att jämföra sig med gudar. Det är omöjligt att föreställa sig hur hon ska toppa sin nuvarande självbild, vilket kan bli monotont i längden om samma ”jag är störst, bäst och vackrast”-mentalitet aldrig får en ny vinkel. Oavsett kommer hon charma till sig en armé av fanatiker som inte tvivlar en sekund på att kröna Joy till sin nya drottning – och jag förstår dem.