Apollo
JPEGMAFIA
Roskilde, 3/7 – 2019
Publicerad: 4 juli 2019 av
David Winsnes
”My name is JPEGMAFIA and I’m not high today. Expect a different energy.” En stor amerikansk flagga vajar framför scen. Apollo, en scen som oftast är paxad för vilda technoset eller urspårade hiphop-spelningar, fylls ut i kanterna. Två timmar har gått sedan Roskilde öppnade upp området för de internationella akterna och folk som tillbringat fyra dagar med att kryssa mellan danska visor och 90-talsrap på campingen är redo att leva rövare. Baltimore-rapparen JPEGMAFIA passar väl för aktiviteten: han slog igenom i fjol med koktryckaren Veteran och är säkerligen den enda kreatören på plats som är lika inspirerad av industrilegendarerna Throbbing Gristle som festivalkollegorna i Wu-Tang. Hans musik, konfrontativa missiler riktade mot institutioner som polis och president, rasisten Morrissey och yuppies i Williamsburg, känns dekonstruerad i sin form. Tempot är frenetiskt men skiftar konstant riktning – dansa och risken är att du dras mitt itu när benen vill åt var sitt håll. Och i dag är han inte ens dåsig. Inte konstigt att säkerhetspersonalen ser nervösa ut när de vankar av och an vid sidan av massan.
Kanske hade det ändå varit bra om 29-åriga Barrington rökt en joint innan spelningen, eller åtminstone under planeringsstadiet. Gräs brukar som bekant göra folk lite mer osäkra, ta ner tron på sin egen förmåga att lösa alla situationer. JPEGMAFIA är nämligen ensam, så när som på någon ackrediterad kompis som tar ett foto då och då, och måste därför byta beats i samma tempo som han spottar ord. Med ryggen mot publiken. Det påminner om när jag ska vispa ihop både sås, steka något och samtidigt upprätthålla en konversation i köket – en omöjlig ekvation där både mat och relation blir lidande. Inledningen består av att han vrålar sin vers över studioinspelningen av Denzel Curry-samarbetet VENGEANCE | VENGEANCE. Frälsta skulle försvara den här hafsiga bilden med att JPEGMAFIA är en solorevolution, ett punkgig, men tyvärr leder hans småskaliga approach till att det landar mitt emellan en traditionell hiphop-spelning och det kaotiska tillstånd som en kväll med Death Grips innebär.
-
Den frustade ilska som sprang ur Barringtons liv som svart tonåring i Alabama och sedermera tjänstgöring i Irak blir stympad. Den mörka humorn som präglar mixtape-titlar som Communist Slow Jams, Darkskin Manson och Black Ben Carson är åtminstone närvarande: ”This song was made by a white man” presenterar han en låt, för att i efterföljande Flume-samarbetet How to Build a Relationship konstatera samma sak, och snabbt korrigera – ”nah, it’s interracial”. Han blir av med sin bandana i publiken och ber om att få tillbaka den eftersom han inte har råd med en ny. ”No other rapper can ask for that bandana back and actually get it back”, säger han när den passas tillbaka.
Men JPEGMAFIA kan det. Han står med hela sitt sets tyngd på egna axlar vilket gör att han hamnar lite i ett kreativt ingenmansland – jämför med Vince Staples vars estetiska minimalism ger en helt annan festivalshow – men det hemmabygget gör honom också rätt älskvärd. Redan efter fyra låtar ber han om att få luta sig mot en åskådare för att få andas. ”Peggy, Peggy, Peggy!” vrålar alla. Till sist avfyras Baby I’m Bleeding, en förvriden, makalös stream of consciousness-hit, ett vrål om att aldrig färga håret blont som Kanye. JPEGMAFIA tar ingen gisslan den här kvällen. Ändå gör upplägget att det aldrig bränner till. Isländska Eurovision-akten Hatari spelar några timmar senare på samma scen och får verkligen saker att kännas som att de står på spel med sin geopolitik. Klemens, Matthías och Einar från Reykjavík är faktiskt coolare än amerikanen i kväll. Med en helt annan energi.