I vad som kan kännas som hopplösa tider är det inte svårt att finna sig handfallen. Skjutningar efter skjutningar med hatiska motiv, klimathot värre än vi någonsin förutspått, vapen tillverkade i väst som används för att döda skolbarn i öst, rättigheter som inskränks medan vi försöker glömma att skogarna bokstavligen brann i somras, och fortsätter att brinna världen över. Det är liksom ogreppbart, nästan omöjligt att förstå, att få ihop pusselbitarna och agera, tänka, till och med känna. Vi behöver nya kartor att orientera oss med men med en oändlig mängd information och bedövande oljud riktade mot oss hela tiden blir vi matade fragment som aldrig byggs upp till en helhet. Förödelsen, förvirringen, hysterin – det är bland allt detta Julia Holter äntrar och ändå försöker pussla ihop till något vackert.
Aviary följer upp 2015 års fantastiska Have You in My Wilderness, hennes mest poppiga och varma album hittills i en diskografi fylld av art-pop och barockpärlor. Trots lättillgängligheten släppte den dock aldrig taget om den aura av mysterium som alltid har genomsyrat Holters musik – även i hennes “hits” har det existerat i en värld som hon går vilse i och utforskar i samma rörelse som hon skapar den. Med Aviary återvänder hon inte direkt till Ekstasis kalejdoskopiska värld lika mycket som hon tar upp alla sina tidigare verk och krossar dem mot marken för att leka med bitarna. “I think this album is reflecting that feeling of cacophony and how one responds to it,” berättar Holter om skivan. “Maybe it’s a matter of listening to and gathering the seeming madness, of forming something out of it and envisioning a future.” Aviary är tonerna till denna omstartsprocess lika mycket som en tillblivelse, och albumet öppnar just med ljudet av detta att-kasta-sig-in-i-världen.
Öppningsspåret Turn the Light On sätter ton för resten av albumet med sitt Godspeed You! Black Emperor-klingande kaos av slagverk, stråkar och Holters magnifika men påträngande röst som alla växer ur sig själva – ur varandra – samtidigt i konflikt lika mycket som i symbios. Som med mycket av hennes musik är vissa partier nästan efterhängsna, rakt i ansiktet på lyssnaren. Men här sker det mer än någonsin förut: Aviary kräver sin plats, samtidigt som den tränger undan för ny mark. I de stunder då man tror att ljudlandskapet på något sätt konkretiseras och stabiliserats börjar hon i stället dekonstruera sig själv och sitt sound – som om att hon faktiskt klipper och klistrar, provar om på nytt och leker med nya bilder och visioner. Det känns lika improvisatoriskt som precist. Instrumenten är hennes penslar, rösten hennes färg. Lugnet efter stormen manifesterar sig i form av Whether – en dunsande, syntdriven låt på bara under tre minuter (snittet på albumets låtar ligger runt sex minuter) som rör sig framåt med hjälp av delay-effektad sång och trasiga, marscherande trummor. Därefter följer utopiska Chaitius som på sina åtta minuter lyckas skapa både något sagolikt och skrämmande – efter en teatralisk öppning i höjd med Björks egen Utopia, dras mattan plötsligt under våra fötter och vi konfronteras med en spoken word-passage. Det är lika oväntat som självklart – på bara tre låtar har Holter omdefinierat och rekonstruerat sig själv och vårt sätt att lyssna. Det är en konstant inzoomning på delar av världens känslomässiga landskap, på specifika känslor och ljudbilder, överdrifter av instrument och genrer utan att det blir offer för pretentiösa utsvävningar.
Första akten av detta en och halv timmars långa verk rör sig i liknande mönster – både i de mest tysta och intrikata delarna och i de mest högljudda, där större faktiskt är bättre. Med hjälp av full orkestral kraft bjuder Holter på ett maximalistiskt smörgårdsbord som ena sekunden befinner sig i stormen av ett säckpipe-solo, andra ensam med Holters röst och sköra pianotoner. Ibland sker övergångar mitt i en låt, andra gånger innan man ens upptäckt det själv – en ny låt börjar i kaoset av den förra, eller i kölvattnet av dess melankoli. Det är bedårande att beskåda, fascinerande att slukas och omfamnas av vad som stundtals nästan är överväldigande. Men i denna utmanande ljudbild leder Holter dig genom kaoset, visar dig att inget finns att frukta, att vid närmare inspektion av varenda del är det bara luft, bubblor, lekfulla, fragmenterade bitar som vi själva får göra vad vi vill med. Det är som att hon uppmanar oss att släppa taget i all förvirring och låta henne kontrollera allt för en stund.
Holter bjuder på det mest ambitiösa hon någonsin gjort. På Aviary lyckas hon blanda krautrock, jazz, art-pop och mycket mer på ett och samma album, ibland även i en och samma låt. Andra akten skruvar visserligen ner tempot en aning, men aldrig på bekostnad av gripande och utmanande låtar. I allt experimentellt kaos och lekfullhet lyckas Holter ändå smyga in catchiga hookar (oo:andet i I Shall Love 2), minnesbara textrader (“Hysteria, hysteria / Collapse and get up again”) och hela världar att förlora sig i (Les Jeux to Yous bisarra tivoli). Trots sin längd uppmanar det till flera omlyssningar – det finns ständigt nya detaljer att fästa blicken vid och lager att urskilja, små detaljer här och där som skapar stjärnor att följa i den dunkla himlen. Hon använder sig av ett fullt arsenal av allt vi lyssnare någonsin hört tidigare för att ständigt utmana och skapa något nytt, pusha sina egna gränser såväl som våra egna förutfattade meningar. Med Aviary visar Holter att allt är möjligt, att en annan värld faktiskt är möjlig. Det är inte att säga att det är en politisk skiva i någon mån, utan att om det finns någon kärna till musiken, i dess frigörande, upplösande och cerebrala funktion så pulserar den starkt i Aviary. Om musik ibland kan fungera som tillflykt, har Holter med Aviary skapat en fristad. Här finns inga regler, och om sorg finns delar vi den tillsammans. Den blir vår protest och frigörelse.