Julia Holter
Have You in My Wilderness

28 september, 2015
Recension av Martin Kørra
9

När Julia Holter i en intervju får frågan om huruvida hon specifikt tänkte på nedmonterandet av patriarkala strukturer när hon kastade om sina egna sångstrukturer är det inte helt igenom skrattretande (även om svaret så klart var nej). Holters musik är utstuderad och uttänkt musik. Hennes låtar har alltid haft intellektuella underströmningar, vilket kanske är omöjligt att undvika när du korsbefruktar barocka orglar och gospelkörer med ett så pass poppigt driv, men där Loud City Song agerade soundtrack till vinterkalla nattpromenader (World!) har hon på Have You in My Wilderness vandrat ännu längre mot det poppiga. Det sakrala och religiösa mörkret finns så klart fortfarande närvarande (How Long?), men aldrig tidigare i karriären har hon skapat så sommarängskompatibel popmusik. Särskilt inte på nästan-men-inte-riktigt-lo-fi-ljudande Ekstasis. Tvärtom får hennes bombastiska arrangemang här större tyngd med den klarare produktionen medan de mer lågmälda partierna framstår som ännu kallare (vilket bara är positivt; Holters musik bjuder in och alienerar på samma gång).

För all samlad tankekraft som döljer sig bakom den här underliga skivan kommer jag inte ihåg en enda textrad (Holter är bättre som poet och kompositör än berättare, även om många hävdar motsatsen) men kommer å andra sidan kanske aldrig glömma ringklockan som ekar ut på Feel You, det medvetet undermåliga blåsvisslandet på Sea Calls Me Home eller Vasquez i sin helhet, där trumpinnar slås mot andra trumpinnar, ända tills det växt till ett helt nytt instrument i sig självt. Små, små toucher som bara används en eller två gånger per låt, men känns överdrivet självklara när man väl hör dem.

Men även i ett större perspektiv är hennes idéer lika subversiva, som på Everytime Boots där hennes röst hörs som bakgrundsharmoni lika fridfullt rinnande som havet hon om och om igen sjunger om. Det sker i bakgrunden; i förgrunden bankas det på trummor och sjungs kanske mer energiskt än det någonsin gjorts på en låt av Holter. Skivan är fylld av liknande skarvar, kontraster och plusmagneter som på något magiskt vis drar sig till andra plusmagneter. Potentiella referenspunkter sträcker sig ända från Bach och Händel till The Beatles och John Zorn. Have You in My Wilderness är barock frijazz för en melodiälskande The Beatles-publik lika mycket som hennes stråkar och harmonier tilltalar avant garde-snobbar. Att kalla det genrekorsande är nästan respektlöst—genreupplösande känns mer passande.

Samtidigt finns det en oerhörd respekt för musik som rätt uttrycksform för just hennes ord, hennes tankar. Holter har tänkt (där är det där ordet igen!) över form och struktur på samma sätt som en filmregissör ser över klippningsrytm och bildkomposition. Inte för att hennes sångstrukturer är konservativa och by the book: tvärtom skiter hon helt i regelboken, men det hörs att hon förstår den, ogillar den och nu gör allt hon kan för att riva den i bitar.

Med lysande resultat har Holter gått på jakt i sin egen hjärna, fångat ett litet popmästerverk och sen släpat ut det för allmän beskådan. Have You in My Wilderness är en stående invit till slaktplatsen. En plats jag kanske aldrig kommer sluta besöka.

Skivbolag: Domino

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1201 [name] => Julia Holter [slug] => julia-holter [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 13 [filter] => raw ) )