Avalon

Julia Holter
Roskilde, 5/7 – 2019

Publicerad: 6 juli 2019 av Moa Björkman

5

Oavsett om man spenderar sin festival ihopklämd i en moshpit på Skepta eller gungandes till lo-fi house på Ross From Friends är en vecka i leran alltid påfrestande. Här erbjuder Julia Holter ett andrum, en paus från det allt det intensiva som hör en festival till. Hennes senaste album, Aviary, är en svårsmält och abstrakt barock-popskiva som kräver eftertänksamhet och tid. Den är centrerad kring minnen, deras flyktiga sentimentalitet och avlägsenhet. Albumet är en vacker resa att följa med i. Problemet är att det är svårt att överföra till liveformat, framför allt när Roskilde överskattat intresset hos besökarna enormt. Det ekar tomt av folk under Avalons tak och det undgår inte heller Holter.

Det är det sista stoppet på hennes Europaturné. Holter står vid sin keyboard och inleder ensam med den vackra och lågmälda Underneath the Moon. Med sig har hon ett fyrmannaband som sedan tillsammans försöker bygga upp de drömska ljudkonstruktionerna från Aviary. Whether, ackompanjerad av säckpipa, framförs storartat men kommer aldrig ifrån sin egen seghet. Så är egentligen fallet med de flesta låtar från Aviary, bortsett från singeln och den avslutande I Shall Love 2 som kanske är det enda spåret som gör sig bättre live än ensam hemma med hörlurar. Holter och bandet är trötta. Om det är en konsekvens av den långa turnén eller dagens blygsamma publik är svårt att veta, men ingen känns särskilt närvarande.

  • När instrumentationen är som vackrast lägger sig musiken som ett gyllene skimmer kring allt runt oss. Dammet i solljuset glittrar lite extra när Holter genialitet verkligen får lysa igenom. Den experimentella blandningen av klassisk musik, barock, pop och indie är ensam i sitt slag. Hon är en kompositör av rang och en fantastisk musiker. Allra bäst är det under Silhouette och Sea Calls Me Home, båda från 2015 års album Have You in My Wilderness. Deras kraftigare popådra tillåter bandet att blomma ut och är något mer lättsmält för publiken. När det är som sämst är det helt enkelt tråkigt. De många texturer och detaljer som låtarna består av flyter stundtals ihop med varandra till en platt massa där Holters storhet försvinner.

    Det är en fin timme, men när Julia Holter inte får utrymme att nå sin fulla potential blir det inte så mycket mer än så. En (mycket) mindre scen hade hjälpt Aviarys alla eleganta texturer och lager att komma fram. Nu drunknar de snarare i sorlet av festivalen som pågår utanför. Holters musik är lika storslagen som den är försiktig, experimentell som den är popig, medeltida som modern. Tråkigt nog är den också helt beroende av sina förutsättningar.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1201 [name] => Julia Holter [slug] => julia-holter [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )