Julian Casablancas
Coachella, 12/4 – 2014

Jag ska medge att jag inte haft mycket för Julian Casablancas vingliga solokarriär. The Strokes frontman har nästan kraschlandat när han prövat sina egna vingar, albumet Phrazes For the Young blev tyvärr en flopp med stort F. Men helt olyssningsbart var det inte, singeln 11th Dimensions är en suverän poplåt alla kategorier. I’ll Try Anything Once är en annan fullträff som figurerat i Sofia Coppola-filmen Somewhere. När han nu är tillbaka på egna ben, är det utan den LSD-fyllda discokula som präglade förra albumet. Med sig har han bandet The Voidz som andas rock och 80-tal bara av sina attribut, men mycket riktigt även musikaliskt. Klyschigt nog återvänder han till sina rötter och lirar skitig garagerock som när det en dag begav sig.

Det är bröligt, stökigt och vilt precis som de där bakgatorna i New York. Julians något pojkaktiga röst lyckas precis ta sig igenom mullret av gitarrer till tonerna av The Strokes Ize of the World. I övrigt dominerar hans nya tunga ljudbilder som ena stunden för tankarna till band som Japandroids, Cloud Nothings och Wavves. Vi är alltså milavstånd från Machu Pichu när nya Ego ger rocken ett nytt ansikte. Vi kan bara konstatera att det där albumet som så småningom ska dimpa ned lär detonera som en obskyr rockbomb i stil med vad Anton Newcombe pysslar med.

Den polerade bilden är borta, framme är skinnjackan. Allt vi vill göra är slicka bardisken.